Lisa säger ibland att jag kommer att se ut som en yoghurtgubbe när jag blir gammal. Det är nog framförallt näsan som gör det, tror jag. De flesta gubbarna på yoghurtförpackningarna är ju turkar och greker, och jag borde ju rimligen komma att se ut som en yoghurt-bulgar i så fall, men Lisa (som har rötter i Blekinge) drar utan att tveka alla över en kam. I och för sig visade det ju sig för en tid sedan att mannen på den turkiska yoghurtförpackningen i själva verket var grek, så det här med att skilja en yoghurtgubbe från en annan verkar inte vara lätt för någon.

Hur som helst älskar Lisa yoghurtgubbar, trots att hon så blankt struntar i deras nationalitet. Det är sannolikt den huvudsakliga anledningen till varför hon vill vara med mig – att hon tror att jag kommer att se ut så på ålderns höst. Hon är så till den grad förtjust i yoghurtgubbar att hon är villig att blunda för alla mina egenheter och tillkortakommanden, för mina goda utsikter att utvecklas till en yoghurtgubbes skull. Hon ser det som en investering kan man säga, med förhoppning om framtida avkastning. Resan dit är bara en lång väntan. Men vad hon nog dessvärre inte har tänkt så mycket på, med tanke på den ansenliga ålder som måste uppnås för att klassas som yoghurtgubbe, är att resan efter målet riskerar att bli tämligen kort. Lägg därtill det faktum att jag är äldre och att kvinnor ofta lever längre än män.

Nåväl, just yoghurtgubbar har ju en tendens att dra ut lite extra på tiden, så hon kanske har räknat in det i alla fall.

Annars vore det just snyggt.