Dagen blev inte som vi ursprungligen hade tänkt oss att den skulle bli. Det blir den förvisso sällan, men denna gång extra lite eftersom vi hade glömt bort att dagis var stängt idag. Det var egentligen ingen överraskning att det var stängt, vi visste det sedan länge, men vi hade glömt bort och kommit på, glömt bort och kommit på. Och dagen innan dagen började råkade vi befinna oss i en av dessa förrädiska ”glömma bort”-perioder, varför nyheten (som egentligen aldrig var en nyhet) kom som en chock för oss.

Kanske bara för att jag inte hade möjlighet just idag upplevde jag att det fanns tusen saker jag borde göra – svara på mejl och ta tag i både ditten och datten. Men i samma sekund som jag accepterade läget och släppte tankarna på alla saker som jag borde uträtta, slogs jag av ett sälsynt lugn.

För en tid sedan lovade jag Korvas att köpa en hink och spade. Vi hade hamnat i en sandlåda, utan egna verktyg, tillräckligt många gånger för att jag skulle förstå att någonting fattades henne. Så idag skedde det. Min dotter blev stolt ägare till en hink, en spade, en form i formen av en sköldpadda, en sandkanna och en sil.

Efter några minuter i parken blev spaden snodd och försvann spårlöst från platsen.