”Åh, titta vilken fin blomma!”, säger hon och pekar på en maskros.

”Ja, och den får du plocka!”, säger jag. För en sekund tänker jag att det kanske förvirrar henne med en blomma som man plötsligt får plocka, men dels är det redan sagt och därmed för sent att backa, och dels är livet i övrigt så fyllt av förvirringar och missförstånd att en liten förvirring som denna bleknar i sammanhanget.

”Det där är en maskros och dem får man plocka!”, fortsätter jag. Dessutom växer maskrosen mellan kullerstenarna en bit utanför rabatten, vilket jag misstänker är den stora anledningen till varför Korvas fäster så stor vikt vid just den. Säkert närde hon en förhoppning om att få plocka den av den anledningen.

Det blir ju enkelt så, tänker jag. Rabatten blir en tydlig gräns som skiljer de blommor man inte får plocka från de man får plocka. Det finns ingen anledning, än på ett tag, att krångla till situationen med att gradera olika blommors värde och förklara att somliga betraktas som ovälkommet ogräs. Speciellt som jag inte är riktigt överens med graderingarna själv. 

På vägen ut upptäcker jag att det växer maskrosor även i rabatten.