Korvas fick en försenad födelsedagspresent igår, ansiktsfärg, från Lisa och mig. Hon fick redan så mycket presenter av andra på sin födelsedag, så då var det bättre att vänta tyckte vi. Hon blev väldigt glad och sa ”tack så mycket” flera gånger.

Sedan målade vi henne som en tiger – eller en halv tiger snarare. Mer hann vi inte göra, därför att hon ville måla oss istället. Så när allt var klart var Korvas en halv tiger, medan vi var… tja, vattkoppor eller någonting liknande.

Trots den nya presenten fortsatte tandläkarleken i samband med nattningsproceduren precis som vanligt. Inslaget med att räkna tänder är avskaffat för länge sedan, så nu rör det sig bara om ansiktsmålning, om än imaginär. Hon väljer bort sagan för att leka tandläkarleken. Och även om jag var osäker på om det verkligen var rätt grepp med lekar på rummet precis före läggdags, så var jag så utled på den pippibok som hon har envisats med att läsa varenda kväll, att jag skulle gått med på vad som helst. Först läste vi den för henne hundra nätter i rad, innan hon kom på den fantastiska idén att det var hon som skulle läsa den för oss, på hittepåspråk. Jag kan inte tala för Lisa, men jag känner själv att jag har fått i mig mer än en livstidsdos av den där boken, både som läsare och åhörare.

Man kan tycka vad man vill om tandläkarleken, men den erbjuder både närhet och variation. Nu finns exempelvis ett helt nytt element, nämligen att den tidigare outsinliga imaginära färgen plötsligt kan ta slut. Faktum är att den tycks ta slut hela tiden. Och när den tar slut måste man köpa mer färg – i fängelset.

Tandläkaryrket håller på att ändras i grunden.