Korvas viskade sig igenom hela treårskontrollen på BVC. Hon blev blyg och viskade, men utförde ändå lydigt de uppgifter hon blev ombedd att göra. Med stor precision kunde hon skilja en boll från en penna, en kaffekopp från en mössa och en bil från ett äpple. Hon ritade också på begäran – ett ansikte i sin mest primitiva form. Jag kunde inte låta bli att tänka att det inte alls var lika fint eller tekniskt skickligt som gubbarna hon ritar hemma. Inombords ropade jag: ”Hallååå, egentligen ritar hon mycket finare och mer avancerat än så här!” Och jag tog det närmast som en personlig förolämpning när barnmorskan sa att det var bra att Korvas behärskade cirkelkludd. ”Vaddå kludd!”, tänkte jag. ”Hon kan ju rita gubbar för fan!” Men utåt visade jag bara det subtila sneda leende som är så karaktäristiskt för den alltid så mysiga och behärskade Korvaspappan.

Efter att hon hade klarat av att sparka iväg en boll – vilket skulle visa att hon kunde balansera på ett ben tror jag – fick hon välja ett litet klistermärke med figurer ur Bamse på, som lön för mödan. Utan att tveka valde hon Katten Jansson, viskade ”tack”, vinkade hej då och på vägen ut genom dörren växlande hon till sin vanliga röst och frågade: ”ska köra bilarna då?!” och syftade på två små polisbilar som vi roat oss med i väntrummet.

På Prisextra upptäckte vi, precis när vi skulle börja gå mot kassan, att Katten Jansson inte längre satt kvar på den lilla papperslapp som skulle skydda klistermärket. Och mest som en symbolisk handling, och möjligen för att vinna tid att utforma en strategi för sorgearbetet, började vi leta i den stora affären. Vi försökte gå i samma gångar som vi hade gått tidigare. Till Korvas stora lycka hittade vi faktiskt katten, som inte är större än toppen på min tumme, klistrad mot golvet i närheten av avdelningen för mejeriprodukter.

Under natten försvann Katten Jansson återigen, och när jag inte fann henne (eller honom?) i mörkret föreslog jag att hen kanske ville sova ifred och att de skulle träffas dagen därpå. Men vid ett återbesök i barnkammaren, till följd av en med största sannolikhet påhittad skada på fingret, fann jag katten i håret på min dotter.

Ty Jansson är ju trots allt, om än vid det här laget nätt och jämnt, ett klistermärke.