Idag vill jag passa på att poängtera att flickan jag berättade om igår – som tyckte att det var så konstigt med en pepparkaksklänning på sommaren – inte var någon mobbare. Inte någon med ont uppsåt, utan blott ett äldre dagisbarn som tyckte att det var så till den grad tokigt att hon blev full i skratt.

Sannolikt är hon dotter till föräldrar som inte skulle låta henne gå ut på det viset själv, en vårdag.

Man ska heller inte oroa sig för att jag var vresig eller hade en hotfull ton mot den lilla flickan. Mitt svar, med tillhörande vänlig ton, förmedlade bara att vi tyckte att man får klä sig precis som man vill. Inte några konstigheter med det.

Korvas hämtade sig också ganska snabbt, kanske därför att hon inte fattade vad det rörde sig om, och enligt uppgift hade hon sprungit runt och sagt att hon var en pepparkaka hela dagen. På ett sätt som man bara gör om man är glad över att vara en pepparkaka. Det som främst gjorde mig illa till mods var alltså påminnelsen om hur tidigt det börjar med ”rätt” och ”fel”, och hur maktlös man står inför det.

Därför misstänker jag också att Korvas dagar som pepparkaka, sommartid, är räknade. I det ögonblick hon förstår att det är ”fel”, kommer hon sannolikt lägga klänningen på hyllan. Men det måste hon få upptäcka själv att vissa andra tycker. Att försöka ”skydda” henne mot den obehagliga upplevelsen genom att inte låta henne ha klänningen på sig vore ju som att säga att vi också tycker att det är fel. Och förhoppningsvis lyckas vi ge henne en liten känsla, som sitter kvar, om att man får klä sig som man vill. Och ännu hellre, naturligtvis, skiter hon i vad andra säger och kör på pepparkaka till pension.

Det var hur som helst en glad pepparkaka som jag hämtade på dagis och tog med till Tanto för att med en champagnepicknick fira hennes mormor Karin som fyllde jämnt. Hurra för mormor!

Här ser ni dem – tre generationer Mattisson. Fint värre!

I förgrunden ser man också den kylväska, som här fungerar som champagnekylare, som var mina bröst när Korvas var bebis. Däri låg halvfrysta iskuber med bröstmjölk och en elektrisk liten uppvärmare.

Korvas väljer ofta att ha på sig sin pepparkaksklänning när vi ska gå till dagis, vinter som sommar. Det är ett av hennes favoritplagg. Första gången hon hade den på sig var på dagis, julen 2009, och hon hade precis, sent omsider, lärt sig gå. Egentligen är det först nu som plagget passar perfekt, lagom lång i ärmarna och släpar inte i backen. Den kommer förmodligen aldrig att sitta så bra som nu – våren och sommaren 2011. Och tyget är förhållandevis tunt men skyddar bra mot solen. Till jul har hon sannolikt växt ur den.

Som så många gånger tidigare var vägen till dagis ingen raksträcka idag, utan en slingrande och hoppande glädjens färd. En promenad med stopp vid varje buske för att samla löv och kvistar. Fynd som därefter får bo i olika skrymslen i barnvagnen, tillsammans med döda och döende maskrosor, kapsyler och vinkorkar, småstenar och snörstumpar.

Innanför grinden till dagis stod den äldsta kullen dagisbarn på led i sina gröna reflexvästar och väntade på att ge sig iväg på dagens utflykt.

”Kolla, hon är pepparkaka och det är inte ens jul!”, sa en flicka längst fram i ledet skrattande och uppmärksammande sina vänner om saken.

När vi ignorerade henne upprepade hon sig men riktade sig nu direkt till mig, i egenskap av ansvarig för min dotters vansinnesutstyrsel.

”Ja, vad är det med det då!?”, svarade jag. ”Pepparkaka kan man vara precis när man vill!”

”Nehej”, fortsatte flickan.

Korvas förstod inte vad vi pratade om. Hon kunde inte föreställa sig vad som kunde vara opassande med en brun klänning på sommaren. Likväl förstod hon att skratten handlade om henne och när vi kom in i barnvagnsrummet såg jag att hennes glada min hade bytts mot en allvarlig och osäker.

Så har det börjat på allvar, tänkte jag, lektionerna om hur man ska och inte ska vara. Jag plockade upp henne och berättade hur fantastiskt fin hon är och att jag älskar henne. Världens finaste pepparkaka.

Och så en klump i magen och en vidrig känsla av total maktlöshet.

”Åh, titta vilken fin blomma!”, säger hon och pekar på en maskros.

”Ja, och den får du plocka!”, säger jag. För en sekund tänker jag att det kanske förvirrar henne med en blomma som man plötsligt får plocka, men dels är det redan sagt och därmed för sent att backa, och dels är livet i övrigt så fyllt av förvirringar och missförstånd att en liten förvirring som denna bleknar i sammanhanget.

”Det där är en maskros och dem får man plocka!”, fortsätter jag. Dessutom växer maskrosen mellan kullerstenarna en bit utanför rabatten, vilket jag misstänker är den stora anledningen till varför Korvas fäster så stor vikt vid just den. Säkert närde hon en förhoppning om att få plocka den av den anledningen.

Det blir ju enkelt så, tänker jag. Rabatten blir en tydlig gräns som skiljer de blommor man inte får plocka från de man får plocka. Det finns ingen anledning, än på ett tag, att krångla till situationen med att gradera olika blommors värde och förklara att somliga betraktas som ovälkommet ogräs. Speciellt som jag inte är riktigt överens med graderingarna själv. 

På vägen ut upptäcker jag att det växer maskrosor även i rabatten.

”Jag var en liten bebis på pappas mage”, säger Korvas både hemma och på dagis. Eventuellt har hon blandat ihop det här med i och på och i så fall har hon ju också uppenbarligen förväxlat det här med i vilken av föräldrarnas mage man ligger innan man föds. Men det är inte säkert, hon kan mycket väl mena att när hon var en bebis så låg hon på min mage. För det gjorde hon ofta och det berättade jag för henne för ett par veckor sedan. Jag sa att jag ofta hade henne på magen när hon var bebis och att det var så himla mysigt, och hon har pratat mycket om det sen dess. Vilket naturligtvis inte är någon garanti för att hon inte trodde att jag menade att hon låg i min mage.

”Jag låg såhär”, säger hon och håller upp armarna precis som någon som just ska dyka ner i en bassäng.

Vi ska heller inte glömma bort hur fint Malin förvandlade Korvas till Siewert Öholm.

Det faktum att bilden är tagen på en toalett har inget samband med den min som Korvas har valt att anlägga vid ögonblicket för fotograferingen.

För er som inte vet, vilket är en hel del, så är det jag som är Malin. Och som Malin har jag engagerat mig i både Korvas och Molly. Från början lärde jag känna Korvasvikarien, inte bara för att vi har haft samma arbetsplats, utan mest för att vi på många sätt är likadana. Envisa, ölstinna och vackra kvinnor helt enkelt.

Men sedan skulle Korvas måla mitt ansikte. Och jag är inte svår, jag gör som en säger. Särskilt om det är en tokgullig treåring som säger det. Då bara gör en. Inga konstigheter, Korvas vilja är min lag. Även om det slutar med det ofrivilliga ödet att en är oundvikligt lik…

ERIC GADD!

Dock att jag älskade att höra att jag liknade Nordman. På något märkligt sätt värmde det min själ.

MVH
/Malin

Men gissa då!

Är det Magnus Uggla? Nej. Är det E-type? Nej. Men vem är det då?

Om ingen gissar tänker jag aldrig avslöja.

ALDRIG!

Ansiktsmålningen fortsätter. Häromdagen var både Gustav och Malin här, vilket tillsammans med vår, med Lisas syster och hennes dotter, utökade familj gjorde middagen till rena storsamlingen.

Efteråt målades Gustav och Malin. Den senare lyckades Korvas genom några enkla drag med kritan förvandla till en känd svensk artist.

Gissa vem?

Det här gjordes inte i en handvändning ska jag säga. För den lite orutinerade betraktaren kan det se ut som att Korvas bara har använt brun färg. Så är det inte. Hon har tagit fram en sorts brun som man får genom att konsekvent måla på samma ställen av ansiktet, lager på lager, men med palettens alla olika färger. Ett slags regnbågsbrunt, skulle man kunna säga.

En boll på kinden och morrhår i pannan.