Som jag nämnde tidigare var Korvas inte särskilt intresserad av björnarna på Skansen. Inte heller älgarna intresserade henne nämnvärt, trots våra påhejningar om vilka stora och imponerande djur de var. ”Ska se annan djur”, sa hon och ville lämna det lilla hägnet omedelbart. En känsla som hon med all säkerhet delade med älgarna själva, även om de hade oturen att befinna sig på den sida om staketet där den valmöjligheten inte stod till buds.

Visenterna, dessa enorma vidunder som oskyggt stoltserade med sina muskulösa kroppshyddor, gav hon blanka fan i. Vargarna och lokatterna hade säkerligen blivit en succé om de hade gått att skåda. Men alla vet att vargarna och lodjuren egentligen inte finns där. Människor som påstår sig ha sett varg och lodjur på Skansen är mytomaner. Långt in i lohägnet skymtade vi en bit päls som enligt uppgift skulle vara ryggen på en sovande lokatt, men som lika gärna kunde ha varit en pälsmössa. Vilket det förmodligen också var, kastad i vredesmod av någon besviken och på konfekten lurad (med stor sannolikhet rysk) djurskådare.

”Vargarna sover. Lodjuren sover”, fick vi säga till det besvikna barnet och leda henne därifrån.

Sälen däremot, som så turligt valde att kravla sig upp på land för att sola precis när vi kom, blev hon mycket förtjust i. Där hade hon gärna stannat hela dagen om hon inte hade snappat upp ordet ”korv” i en konversation om lunch mellan Lisa och mig. Och det var då, på det lilla torget där de sålde korv, som det hände – dagens i särklass största upplevelse.

Korvas, som satt på mina axlar, ropade plötsligt till högt och med en röst fylld av glädje:

”Åhh, en höna!”