Korvas sov hos farfar i torsdags då Lisa och jag var på spelning. Tillsammans med pappa hämtade jag Korvas på dagis, ganska tidigt. Därav mitt plötsliga försvinnande från kommentarsfältet, som jag för ovanlighetens skull var delaktig i själv (litet Berlintips finns där nu).

Igår hämtade jag henne hos pappa och skulle ta henne till dagis, men insåg snart att mitt tunga huvud inte var ämnat för arbete, varför jag bestämde mig för att ge mig själv ledigt och tillbringa hela den soliga dagen tillsammans med min dotter.

Efter någon timme i Vasaparken vandrade vi hemåt, för att stänga av kaffebryggaren som jag hade lämnat på i tron om att jag skulle återvända tidigt. Det var då vi fick syn på ett trottoararbete på Odengatan. En lastbil med ett flak fyllt av sten, en grävmaskin med tillhörande förare och flera personer med hjälmar som arbetade på marken. Kanske var det Korvas stora intresse för stenar som fick henne att haja till, för hon blev som förtrollad. Såg hon i syne, eller fanns det verkligen ett jobb där man fick hantera tusentals stenar?

En av de äldre arbetarna gick förbi oss, nära på insidan, och spottade vanemässigt på marken, mitt i ett samtal med en annan.

Vi bara tittade. I mer än en halvtimme tittade vi, knappt utan att prata med varandra. Korvas stod lutad med ena handen sluten runt stängslet och följde skopans väg från flaket till marken, där den tömde sitt innehåll. Vi gick inte förrän flaket var tomt. Och precis när vi skulle gå upptäckte jag att bredvid min dotter hade det bildats en liten pöl av hennes eget spott.