Hur jag än försökte vrida på det fanns det ingen förklaring som inte gjorde mig förbannad. Kommentaren, tillsammans med det välbekanta ”vad ni är duktiga”-leendet var av det slag som på en mikrosekund förminskar en pappa till en fumlig avbytare…

Läs krönikan här.

Vi hade precis träffat en kompis och promenerade hemåt med Korvas i vagnen och hon var på toppenhumör. Efter ett tag började hon göra små miner som att någonting var i görningen.

”Jag har så ont i ryggen, jag orkar inte bära upp mig”, sa hon när vi började närma oss trappan, samtidigt som hon klappade sig demonstrativt på bröstet. Och jag förstod precis vad hon var ute efter, hon härmade mig som jag har låtit ibland när jag har haft ont i ryggen och inte velat bära upp Korvas för trapporna, på den tiden då jag ofta gjorde det.

Nu får hon i princip alltid gå själv, vare sig jag har ont i ryggen eller inte, och det är sällan hon bråkar om det, men nu var hon antagligen lite trött. Genom att låtsas ha så ont i ryggen att hon inte orkade bära upp sig själv, trodde hon sig ha en chans till att bli uppburen.

Det tänkte jag naturligtvis inte gå med på och försökte istället flytta fokus till kroppens anatomi, genom att upplysa henne om att ryggen faktiskt inte sitter på bröstet. ”Men Korvas, ryggen sitter ju där bak”, sa jag. ”Magen och bröstet är här framme, men ryggen är där bak – ovanför rumpan”.

”Nähä”, sa Korvas och log finurligt och tittade på mig precis som om jag just hade påstått att katter var hundar. Sen vände hon sig om och skuttade i förväg uppför de långa trapporna.

Möjligen gjorde det inte längre ont, nu när hon visste att ryggen inte satt på magen.

Första gången hon gömde sig i valvet på väg ut från gården blev jag livrädd. Jag hade hämtat vagnen från källaren, bara en halvtrappa ner, och när jag kom upp fanns hon ingenstans. Hon måste ha gått i förväg tänkte jag och började promenera över gården, utan att se henne. Det fick plats många tankar av ett slag jag inte gärna vill sätta ord på, under de 30-40 sekunder det tog mig att hitta henne.

Hon stod ju där och tryckte hela tiden, men eftersom valvet löper under hela huset blir det, om ingen har tänt, så mörkt därinne att en liten flicka i ett hörn försvinner helt. Det enda ljus som finns då är det från de små fönstren i porten.

Nu blir jag inte rädd längre, eftersom jag vet att det är där hon gömmer sig. Både av erfarenhet och därför att hon numera berättar i förväg att hon ska gå och gömma sig där. En taktik hon också använder sig av när vi leker kurragömma.

Och lika oändligt tråkigt som det är att leka kurragömma med ett barn som berättar var hon ska gömma sig – eller gömmer sig på samma ställe varje gång – lika tryggt och praktiskt är det, utanför hemmet.

Jag kände mig lite fånig om jag ska vara uppriktig, men när Lisa skickade en bild på Korvas, som jag då hade varit borta från i ungefär tolv timmar, högg det till i bröstet på mig. En saknad som inte alls stod i proportion till bortavaron etablerade sig i kroppen på mig.

Sen blev jag i ärlighetens namn rätt sugen på hennes mat också.

(VARNING! Om du inte redan har sett men vill se säsong tre av True Blood – läs inte det här. Jag repeterar: LÄS INTE DET HÄR. Om du redan har sett säsong tre av True Blood, eller inte vill se den över huvud taget, då går det bra att läsa det här. Men förslagsvis bara om du verkligen inte har någonting annat att göra.)

Jag är ensam kvar på landet och sitter och oroar mig för Russell Edgington. Han är en vampyr i serien True Blood, som i sista avsnittet av säsong tre gjuts in i betong. Jag har oroat mig mycket för Russell Edgington de senaste dagarna. Egentligen förtjänar han den grymma behandlingen, för han är ondskan själv, men jag tycker väldigt mycket om hans karaktär.

Och sen är det många andra frågor som uppstår i och med ingjutningen. Kommer han att självläka där han ligger, oförmögen att äta? Han var nämligen rätt illa däran av exponering för dagsljus innan man hällde betong över honom. Och exakt hur länge klarar sig en vampyr utan mat (blod)?

Att vampyrer skulle vara odödliga är det ju lite si och så med, det vet man om man har sett True Blood, där de dör på löpande band. Oftast har de då genomborrats av något träföremål, men även en och annan stackare som har exponerats för dagsljus. Vampyrer är alltså odödliga OM de inte genomborras av träpålar och OM de inte utsätts länge för dagsljus och OM de inte töms på blod.

I så fall är jag också odödlig. OM jag inte drabbas av sjukdomar, ålderdom, olyckor, attentat eller svält så är jag odödlig.

Men det är knappast något jag stoltserar med.

Korvas har fått ärva en morgonrock av sin morbror, så nu är det här med kläder nästan helt avskaffat. Antingen är hon naken eller så har hon morgonrock, mer behövs inte. Men under kläderna är man ändå alltid naken, det har vi läst i nattsagan Naken om baken.

Och så är det kikaren. När jag beställde dammsugarpåsar på nätet fick man en kikare på köpet. Kopplingen dammsugarpåsar och kikare är inte självklar, men likafullt är det en välkommen manick här. Framförallt av mig och Korvas – vi kikar så ofta vi får chansen. Och det är ofta ska jag säga. Egentligen får vi kika så mycket vi vill. Jag kikar på fåglar, båtar och grannar, och Korvas kikar på träd och på sin frukost.

Vid ett tillfälle råkade hon vända på kikaren och höll i det närmaste på att trilla av stolen när hon såg hur liten hennes yoghurt hade blivit.

Det började med ett frö, vilket inte alls är särskilt konstigt. Det är mycket som börjar med ett frö. Men just det här fröet var Korvas eget. Ett solrosfrö hon tilldelades på dagis. Alla barn på hennes avdelning fick varsitt frö, lite jord och en plastmugg att plantera fröet i. Jag misstänker att hälften av barnen, däribland Korvas, inte fattade alls vad aktiviteten gick ut på. De trodde att allt handlade om glädjen att få gräva ner små föremål i jorden, som för dem lika gärna hade kunnat vara stenar.

Därför måste också förvåningen ha varit så mycket större när det plötsligt började växa plantor i plastmuggarna. Förrförra helgen tog vi med oss växten till Landet och planterade den under högtidliga former.

Inte bara var det stort att få sätta sin första planta i jorden – kanske ännu större var att Korvas äntligen fick använda sin vattenkanna till annat än att hälla vatten på våra fötter.

Korvas kom in på vårt rum 06:20 igår morse och meddelade att hon ville gå och kissa. Det var betydligt senare än föregående dagar, då hon avlagt sin morgonvisit redan vid femiden. Någonting som har påverkat min tillvaro en hel del, eftersom jag tycks vara fullkomligt inkapabel till att gå och lägga mig före klockan tolv.

Den här gången var hon dessutom villig att gå tillbaka till sin säng efter kissningen. Inte för att sova, det gjorde hon klart för mig att hon var klar med, men för att lyssna på en saga i sin bandspelare. Emil i Lönneberga närmare bestämt.

Vid tjugo över sju tittade jag på klockan igen och insåg att det var hög tid att stiga upp. Jag skulle få det angenäma nöjet att själv gå och hämta Korvas, som på den gamla goda tiden. Nåja, ”den gamla goda tiden” är egentligen varken särskilt gammal eller nödvändigtvis godare än den nuvarande, men ni fattar. Jag skulle få gå upp när jag själv behövde det, och inte klockan fem för att någon annan krävde det.

Hon låg med öppna ögon och lyssnade på sagan och viskade ”hej” när jag kom in. Därför viskade jag också när jag frågade vad hon gjorde. Korvas log finurligt och pekade på en fläck på väggen, som i mörkret såg ut som en torkad färgdroppe, eller som en liten flaga i tapeten.

”Det är snor”, viskade hon. ”Jag vill inte ha den i näsan.”

Någonting dör i mig när jag tänker på att hon aldrig kommer att bli så liten igen. Den nya flytvästen går upp till 30 kilo och den gamla, som var så vidunderligt stor, har förvandlats till en miniatyr – närmast en skämtartikel…

Läs krönikan här!

(Jag kommer att skriva krönikor för Babyvärlden.se då och då. Det här är den första och det skulle göra mig innerligt glad om ni ville läsa!)

Som jag (möjligen lite klumpigt) redogjorde för tidigare blev ingenting som jag hade tänkt mig igår. Jag var stressad i kroppen och ville bara skrika, och det första jag kom att tänka på var att jag ville vara med Korvas – att jag måste hämta henne omedelbart.

Därför hade jag bråttom när jag skulle lämna lägenheten – som om jag var försenad till ett avgörande möte. När jag inte hittade min kamera, som jag alltid vill ha med mig, blev jag oerhört irriterad och sprang runt några varv och svor innan jag kom på att jag hade lämnat den kvar hos min syster, i hennes nya hem.

Framme vid dagis stötte jag först på en av fröknarna som jag pratade lite med, när jag hörde hur Korvas ropade ”pappa!” och kom springande från andra sidan gården rätt in i min famn. Hon var strålande glad och när jag frågade henne om hon ville gå till en park blev hon ännu gladare.

Irritationen och stressen hade inte helt runnit av mig ännu – vissa saker snurrade fortfarande runt i huvudet – men det kändes som att det var på god väg, bara av att jag var framme hos Korvas. Senare slog det mig att min dotter hade fungerat precis som en huvudvärkstablett för mig. När man tar en tablett försvinner inte värken direkt, men man får en stor lindring bara av själva vetskapen om att effekten snart kickar in. Nästa sak som händer är att man plötsligt bara kommer på att huvudvärken är borta.

Så var det. Korvas satt i gungan på Hälsingehöjden och jag sköt på, och mittemellan två knuffar slogs jag plötsligt av att stressen hade runnit av mig. 

Att hämta Korvas på dagis igår var i många avseenden som att gå till apoteket.