Det gick inte särskilt fort, det kan man inte påstå, men det som hände hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig. Korvas hade insisterat på att få diska själv, medan jag lagade mat. Jag tänkte att det kunde väl inte skada att hon på egen hand stod och gned på samma föremål i femton minuter, precis som hon brukar, innan hon gick över till att krama ur diskvatten ur tvättsvampen över diskbänken. Processen borde ju rimligen vara den vanliga även om inte jag stod precis bredvid. Alltså fick hon göra det.

Det slamrade mycket, men jag fäste ingen större vikt vid det – det hör också till vanligheterna att hon ibland tappar det föremål hon så omsorgsfullt gnider. Allt såg fint och säkert ut när jag kastade snabba blickar åt hennes håll. Inga vassa knivar eller andra lurande faror. Men mest fokuserad var jag på maten.

”Du behöver inte diska nu pappa”, säger hon efter ett tag. ”Jag har redan diskat.”

När jag går fram för att se ordentligt märker jag att hon har diskat allt som låg i badet, säkert femton saker, och lagt över dem i den andra hon, precis som Lisa och jag brukar göra innan vi sköljer allt. Efter att ha berömt henne och tackat så mycket för hjälpen, gör jag mig beredd på att lägga tillbaka allt i diskvattnet igen, i smyg, för att göra jobbet ordentligt. Då upptäcker jag att sånär som på lite intorkad frukostyoghurt på två av tallrikarna, har hon gjort en klanderfri insats. Hon har diskat rent en hel disk!

Jag sköljer av allt, stoppar det i diskstället, och vet inte om jag ska var glad eller rädd.