I takt med att jag blev lite äldre började jag se tillbaka på tillfällen i det förflutna med helt nya ögon. Tidigare kunde det hända att jag var tvärsäker på att vissa stunder som jag upplevde som oändligt långa, upplevdes på samma sätt av de flesta andra också, barn som vuxna. Att själva tillfället, rent objektivt sett och oberoende av ålder, verkligen var oändligt långt, så att säga.

Med nya tidsperspektiv har ju det där förändrats. Man förstår att ett ögonblicks längd verkligen är relativt, både i förhållande till andra ögonblick, men också i förhållande till den egna livslängden. Ett ögonblick ÄR ju relativt sett kortare för någon som är trettiosex än för någon som är tretton.

Men en gång om året är jag beredd att omvärdera allt det där, och det är på Mollys skolavslutningar. För de är, rent objektivt sett och oberoende av ålder, oändligt långa.

Dubbelt oändligt långa är jag frestad att säga, nu när jag ändå har tummat på den egentliga betydelsen av oändlig. Skolan har nämligen många internationella klasser, vilket resulterar i att allt som sägs på avslutningen sägs på både engelska och svenska.

Därmed inte sagt att allt som händer är tråkigt. Nej, det finns ljusglimtar – både inplanerade och oplanerade. En oplanerad favorit för det här året var när rektorn kallade sin personal för kråka.

Korvas gladdes mest åt sången.