Vi hade precis träffat en kompis och promenerade hemåt med Korvas i vagnen och hon var på toppenhumör. Efter ett tag började hon göra små miner som att någonting var i görningen.

”Jag har så ont i ryggen, jag orkar inte bära upp mig”, sa hon när vi började närma oss trappan, samtidigt som hon klappade sig demonstrativt på bröstet. Och jag förstod precis vad hon var ute efter, hon härmade mig som jag har låtit ibland när jag har haft ont i ryggen och inte velat bära upp Korvas för trapporna, på den tiden då jag ofta gjorde det.

Nu får hon i princip alltid gå själv, vare sig jag har ont i ryggen eller inte, och det är sällan hon bråkar om det, men nu var hon antagligen lite trött. Genom att låtsas ha så ont i ryggen att hon inte orkade bära upp sig själv, trodde hon sig ha en chans till att bli uppburen.

Det tänkte jag naturligtvis inte gå med på och försökte istället flytta fokus till kroppens anatomi, genom att upplysa henne om att ryggen faktiskt inte sitter på bröstet. ”Men Korvas, ryggen sitter ju där bak”, sa jag. ”Magen och bröstet är här framme, men ryggen är där bak – ovanför rumpan”.

”Nähä”, sa Korvas och log finurligt och tittade på mig precis som om jag just hade påstått att katter var hundar. Sen vände hon sig om och skuttade i förväg uppför de långa trapporna.

Möjligen gjorde det inte längre ont, nu när hon visste att ryggen inte satt på magen.