Tidigare under dagen hade vi jagat gigantiska getingar med flugsmälla. Och när vi hade slagit ihjäl dem kastade vi ut dem ur huset.

”Du pangade den, e geten död nu?”, undrade Korvas. Det var någonting som tog emot i kroppen på mig då att berätta att jag hade dödat någonting. Bara ordet död i ett sammanhang som har med ihjälslagningar att göra kändes fel att prata med min dotter om.

”Nej, den är bara lite trött”, svarade jag. ”Den ska få vila sig lite i gräset.”

”Geten e lite tröööt. Ska viiila lite”, svarade Korvas, och då kände jag mig rätt löjlig. Getingen var ju faktiskt död, så varför skulle jag lura henne till att tro någonting annat? Vad skulle det tjäna till? Så när jag var klar med nästa geting meddelade jag att den faktiskt var död.

Under hela jakten pratade Lisa och jag med lugna stämmor om att man inte behövde vara rädd för getingar. Vi ville bara inte ha dem i huset. Samtidigt såg Korvas hur vi ryckte till varje gång vi bara träffade getingarna litegrand. Att slå på en geting bara litegrand är ganska dumt. Om man inte slår ordentligt är det bättre att inte slå alls. Men flugsmällan vi hade var så mjuk och böjlig och svarade långsamt, varför vi ganska ofta bara slog litegrand på getingarna, varpå vi ryggade tillbaka av rädsla för en motattack.

Naturligtvis var våra reaktioner starkare än våra ord. Varför skulle vi rygga tillbaka för någonting som man inte behövde vara rädd för? I båten, på väg mot utflyktsmålet, fick Korvas för sig att ett av snörena på flytvästen var en geting och började skrika och vifta vilt med armarna omkring sig.

Toppen! tänkte jag, bra jobbat! Det är precis såhär man bygger upp en fobi.

Senare, när vi var framme vid den lilla stranden, målet för utflykten, hörde vi hur Korvas sa någonting, där hon stod med en pinne i handen någon meter ut i det grunda vattnet.

”Jag måste döda”, sa hon, samtidigt som hon slog med sin pinne så att det plaskade omkring henne.