Korvas kom in på vårt rum 06:20 igår morse och meddelade att hon ville gå och kissa. Det var betydligt senare än föregående dagar, då hon avlagt sin morgonvisit redan vid femiden. Någonting som har påverkat min tillvaro en hel del, eftersom jag tycks vara fullkomligt inkapabel till att gå och lägga mig före klockan tolv.

Den här gången var hon dessutom villig att gå tillbaka till sin säng efter kissningen. Inte för att sova, det gjorde hon klart för mig att hon var klar med, men för att lyssna på en saga i sin bandspelare. Emil i Lönneberga närmare bestämt.

Vid tjugo över sju tittade jag på klockan igen och insåg att det var hög tid att stiga upp. Jag skulle få det angenäma nöjet att själv gå och hämta Korvas, som på den gamla goda tiden. Nåja, ”den gamla goda tiden” är egentligen varken särskilt gammal eller nödvändigtvis godare än den nuvarande, men ni fattar. Jag skulle få gå upp när jag själv behövde det, och inte klockan fem för att någon annan krävde det.

Hon låg med öppna ögon och lyssnade på sagan och viskade ”hej” när jag kom in. Därför viskade jag också när jag frågade vad hon gjorde. Korvas log finurligt och pekade på en fläck på väggen, som i mörkret såg ut som en torkad färgdroppe, eller som en liten flaga i tapeten.

”Det är snor”, viskade hon. ”Jag vill inte ha den i näsan.”