Det var ett oerhört glatt barn som hoppade på Gullrumpan där hon stod parkerad i skärgården igår. Hon hade inte glömt bort båten, och har pratat mycket om både den och att åka till landet, trots att det har passerat ett halvår, en sjättedel av hennes liv, sedan hon senast var här. Att ens komma ihåg landet är en viss bragd.

När vi klev av båten var hon ivrig och skrattade och i morse väckte hon mig med en puss. Något som hon har förvägrat mig de senaste dagarna. Sedan fick jag dricka mitt morgonkaffe medan hon åkte rutschkana utanför huset.