Jag kände att jag måste gå tillbaka till punkten där det gick snett, hur mycket det än bar mig emot. Ibland måste man ta några steg bakåt för att kunna gå framåt, så är det, men ibland går man bara tillbaka för att man är störd i huvudet och bara inbillar sig att man inte kan gå framåt om man inte först går bakåt. Jag är något av en mästare i praktiserandet av det sistnämnda.

Vissa saker måste vara ordnade, annars blir det jobbigt för mig. Bilden som jag försökte lägga upp för en vecka sedan ungefär var en sådan sak som störde ordningen. Balansen blev rubbad och det uteblivna fotot lämnade ett stort hål efter sig, som måste fyllas för att underlaget ska bli jämnt igen, kan man säga.

Så när jag nu lägger ut den här bilden – som förövrigt föreställer Korvas med sitt livs första maskros i kruka – är det lite som asfaltering för mig.