Första gången hon gömde sig i valvet på väg ut från gården blev jag livrädd. Jag hade hämtat vagnen från källaren, bara en halvtrappa ner, och när jag kom upp fanns hon ingenstans. Hon måste ha gått i förväg tänkte jag och började promenera över gården, utan att se henne. Det fick plats många tankar av ett slag jag inte gärna vill sätta ord på, under de 30-40 sekunder det tog mig att hitta henne.

Hon stod ju där och tryckte hela tiden, men eftersom valvet löper under hela huset blir det, om ingen har tänt, så mörkt därinne att en liten flicka i ett hörn försvinner helt. Det enda ljus som finns då är det från de små fönstren i porten.

Nu blir jag inte rädd längre, eftersom jag vet att det är där hon gömmer sig. Både av erfarenhet och därför att hon numera berättar i förväg att hon ska gå och gömma sig där. En taktik hon också använder sig av när vi leker kurragömma.

Och lika oändligt tråkigt som det är att leka kurragömma med ett barn som berättar var hon ska gömma sig – eller gömmer sig på samma ställe varje gång – lika tryggt och praktiskt är det, utanför hemmet.