Det blir inte som jag har tänkt mig. Visserligen blir det nästan aldrig som jag har tänkt mig, men då har jag oftast inte tänkt mig så himla mycket heller. Idag hade jag tänkt mig en hel del, men i stort sett ingenting av det har hänt. Naturligtvis har det hänt helt andra saker istället, vilket jag självklart skulle kunna glädja mig åt, om jag nu hade haft den förmågan. Förmågan att glädja sig över saker som händer istället för de man har tänkt sig. Den förmågan har jag nog ibland, kanske ganska ofta till och med, men idag lyser den med sin frånvaro.

Att här upplysa er om vad jag egentligen hade tänkt mig skulle hända, varför det inte hände, och vad som hände istället skulle bara vara att vältra mig i mina misslyckanden känner jag. Vilket skulle vara ett misslyckande i sig.

Det mest väsentliga är att jag ger upp. Eller jag ger inte upp, utan jag avbryter planerna på att göra det jag hade tänkt mig. Skjuter upp dem till ännu senare.

Och så går jag och hämtar Korvas på en gång. Inte för att jag verkligen måste, utan för att jag behöver henne.