När Korvas inte får som hon vill går hon till motattack på olika sätt. Hon börjar med att tjata och skrika, men när det inte fungerar, vilket det (i princip) aldrig gör, måste hon ta till tyngre argument för att få sin vilja igenom. Det fungerar i princip heller aldrig, men metoden hon använder är intressant och när den tillämpas är det ypperligt svårt att hålla sig för skratt, även om man naturligtvis måste göra det i alla fall. Det sista hon tar till är att hon talar med katten. Eller rättare sagt hon berättar att hon redan har diskuterat saken med katten.

För att ta ett exempel ska jag berätta om en strid om antalet russin i frukostyoghurten som ägde rum igår. Det är ett bra exempel därför att russin är viktiga saker för Korvas – sannolikt bland topp tio i livet – varför striderna om antalet är en ofta återkommande batalj. Hon får vanligtvis ganska många russin i sin tallrik, i alla fall inte få, och det är inte alls ovanligt att hon utbrister: ”åh, vad många”, när yoghurttallriken ställs framför henne. Så långt är hon alltså nöjd. Värre blir det när russinen har försvunnit, vilket de snabbt gör eftersom hon börjar med dem. Hon plockar, så att säga, russinen ur kakan.

Ibland finner hon sig i situationen, men igår i likhet med många andra gånger, ville hon ha fler och började gorma och gapa om saken. När det inte fungerade började hon darra på rösten och hytte med fingret i luften och skällde fram det mest väsentliga från hennes tidigare samtal med katten: ”JAG SA DET TILL KATTEN, JAG VILL HA MÅNGA RUSSIN.”

För det tycks vara så att katten – även om det ofta är oklart vilken katt hon menar – är den med överlägset mest att säga till om, den med det sista och avgörande ordet. Att i förväg ha talat med katten är lite som att ha genomgått en rättsprocess och kommit ur den med en vinnande dom. 

Att ha talat med katten väger tyngre än stjärnstopp.