Tjugo över sex satt vi i soffan, Korvas och jag. Samma soffa som kvällen innan hade varit min tankeplats. Vi tittade på youtubeklipp med nordkoreanska femåringar som felfritt spelade svåra klassiska musikstycken på gitarr, samtidigt som de vaggade med sina huvuden i takt med musiken. Alla log på ett sätt som man ler på när man inte är glad, men tränad till att le. Och lika imponerande skickliga som de var, lika sorgligt var det att föreställa sig hur hårt de sannolikt har pressats för att bli så skickliga.

Innan vi åt frukost gjorde vi klart pärlhalsbandet som vi påbörjade igår, och efter frukosten genomförde vi vårt planerade glasprojekt. Jag hade sparat en liten sojaflaska – utmärkt som vas för en maskros eller liknande – som jag hade lovat Korvas att vi skulle måla med glasfärg. Min tanke var att vi skulle göra den randig, så vi skar remsor av maskeringstejp och fäste på flaskan innan vi målade.

När färgen hade torkat drog vi bort tejpen och stoppade in flaskan i ugnen, och resultatet blev … hur ska jag uttrycka mig … synnerligen onordkoreanskt.