Ibland när jag försvinner och det går väldigt långt mellan inläggen, då kan det hända att jag ser ut som nedan och jobbar med förberedelserna till någon utställning.

Att alla är så samspelta i sina klädstilar hör dock inte till vanligheterna. Att så skedde denna gång beror på två saker. Det ena är att konstnärsparet Gil och Moti alltid, sen tretton år tillbaka och in i minsta detalj, har likadana kläder och accessoarer. De äter likadan mat i lika stora portioner, dricker likadan dryck ur likadana koppar och de går aldrig ut någonstans utan att den andre är med. Och så vidare – ni fattar.

Det andra är att Malin och jag, kvällen innan vi skulle jobba med dem, skojade om att det vore roligt om vi också kom dit med matchande kläder. Och så gjorde vi vårt bästa, med vad våra garderober hade att erbjuda.

Utställningen Totally Devoted To You, av Gil och Moti, öppnar idag på Tensta Konsthall, och den tycker jag verkligen att man ska se om man har möjlighet!

I takt med att jag blev lite äldre började jag se tillbaka på tillfällen i det förflutna med helt nya ögon. Tidigare kunde det hända att jag var tvärsäker på att vissa stunder som jag upplevde som oändligt långa, upplevdes på samma sätt av de flesta andra också, barn som vuxna. Att själva tillfället, rent objektivt sett och oberoende av ålder, verkligen var oändligt långt, så att säga.

Med nya tidsperspektiv har ju det där förändrats. Man förstår att ett ögonblicks längd verkligen är relativt, både i förhållande till andra ögonblick, men också i förhållande till den egna livslängden. Ett ögonblick ÄR ju relativt sett kortare för någon som är trettiosex än för någon som är tretton.

Men en gång om året är jag beredd att omvärdera allt det där, och det är på Mollys skolavslutningar. För de är, rent objektivt sett och oberoende av ålder, oändligt långa.

Dubbelt oändligt långa är jag frestad att säga, nu när jag ändå har tummat på den egentliga betydelsen av oändlig. Skolan har nämligen många internationella klasser, vilket resulterar i att allt som sägs på avslutningen sägs på både engelska och svenska.

Därmed inte sagt att allt som händer är tråkigt. Nej, det finns ljusglimtar – både inplanerade och oplanerade. En oplanerad favorit för det här året var när rektorn kallade sin personal för kråka.

Korvas gladdes mest åt sången.

Nu händer det mycket i Korvas liv ska jag säga. Jag hade till och med författat ett par rader till ett inlägg som jag aldrig hann slutföra, innan läget förändrades så drastiskt att det stod klart att det inte fanns något utrymme längre för just det inlägget. ”Utvärdering av blöjprojektet: noll droppar i pottan”, hade jag bland annat skrivit.

Då hade det gått två dagar på landet, som Korvas varit utan blöja större delen av dagarna. Varje gång det kom kiss blev hon lika förvånad och kom springande med blöta kalsonger och sa att hon måste kissa. Väl på pottan var dropparna slut. Jag misstänker att hon tidigare inte har tagit någon större notis om hur det känns precis innan det är dags, när hon har haft blöja på sig nästan alla dygnets timmar.

Så kom vändningen när vi åkte på en förmiddagsutflykt till en närbelägen liten sandstrand. Då var hon naken under flytvästen och vi sa att det gick bra att kissa när- och varhelst hon behagade på den lilla, just då helt obefolkade stranden. Och då hände det. Först ville hon att jag skulle hålla upp henne, men efter att hon märkt att det faktiskt kom några droppar sprang hon runt själv och pinkade in sitt revir med ett uttryck av uppriktig lycka och förtjusning i ansiktet.

Nu har hon väckt oss klockan sex, två morgnar i rad, och ropat att hon vill kissa på toaletten.

Efter fem helt nappfria dygn bestämde vi oss, tillsammans med Korvas, för att avveckla dem helt och hållet. Att hänga dem i trädet för ett mer symboliskt farväl får vi vänta med någon dag, tills det hinns med i planeringen. 

Men det kändes rätt att sluta idag. Vi har länge pratat om att när hon slutar med nappen är hon stor och då ska vi plocka bort kanterna på sängen (de löstagbara spjällsidorna). Det hade vi naturligtvis kunnat göra för länge sedan, men eftersom det aldrig blev av tyckte vi att det kunde passa som ett sätt att extra betona hennes ”storhet”, genom att ta av dem i samband med sluta-med-nappen-ceremonin.

Det var det ena – lockelsen att få sova i en stor säng (sängen gick att dra ut och göra större i samband med borttagandet av sidorna) – det andra var att vi lovat att införskaffa henne en egen liten cd-spelare så att hon skulle kunna somna till en saga, efter den saga vi själva läser för henne. Förhoppningen är också att denna lilla manick ska distrahera henne från eventuell sugabstinens.

Sällan har man skådat ett mer upplivat barn. Hon kunde kunde inte hoppa ner i sängen snabbt nog, efter att vi var klara med placeringen av bandspelaren och förvandlingen av sängen. Hon föreslog inte ens tandläkarleken och ville inte höra mig läsa någon saga. Hon ville lägga sig direkt i sin stora säng, efter att hon tryckt på den knapp på spelaren hon just lärt sig var play.

Till ljudet av Pelle Svanslös lämnade jag mitt stora stolta barn.

Klockan 06:35 i morse vaknade jag av att baksidan av en liten hand knuffade mig försiktigt på pannan, tillsammans med en röst som halvt viskade: ”pappa kolla!”

När jag slog upp ögonen stod Korvas femton centimeter ifrån mig, med blod över hela ansiktet och händerna. Det var en otäck syn och hade jag inte förstått så snabbt vad det var frågan om hade jag nog blivit skärrad. Det blev jag inte nu.

Lisa flög upp och sa ”OJ” i ett tonfall som jag uppfattade som alltför oroat, vilket jag aningen orättvist fräste åt henne att det inte var på sin plats. Rent generellt har jag stor förståelse för föräldrar som oroar sig när deras barn är täckta av blod, men eftersom jag själv har vaknat tusentals gånger på det sätt som Korvas nu gjorde, ansåg jag att det bara skulle göra henne rädd i onödan. Men det var ju lätt för mig att säga.

”Jag har näsblod som du pappa”, fortsatte mitt blodindränkta barn och verkade rent av lite nöjd över den saken. Även om hon inte riktigt visste vad hon skulle göra av sina kladdiga händer.

Lisa hämtade våtservetter och jag torkade av Korvas, medan vi småpratade lite och utbytte näsblodserfarenheter. Även om jag inte blöder tillnärmelsevis lika ofta nu som jag gjorde när jag var liten, så har Korvas hunnit vara med många gånger inne på toaletten när jag har bytt blodiga papperstussar mot oblodiga. Något som jag är säker på har avdramatiserat saken betydligt.

”Nu är det borta”, sa Korvas när hennes ansikte var avtäckt från den röda sörjan. ”Tack så mycket du gjorde det.”

Och det var inte utan att jag kände ett visst sting av stolthet när jag hade hjälpt min dotter med hennes första näsblod.

För det är ju kul att hon i alla fall tycks ha fått någonting från mig.

Vi vacklar lite i napprojektet. Nu är det den femte juni, vilket enligt vår ursprungliga plan skulle ha inneburit fem nappfria dygn för Korvas. Så har det inte blivit. Vi omvärderade situationen och nu är det en annan, inte helt glasklar, taktik som gäller. Saken är den att med en vecka kvar till nappstoppet började Korvas själv gå med på att sova utan napp vissa nätter, med motiveringen att hon var stor. Då tänkte vi att om hon nu själv hade en egen sluta-med-nappen-process på gång kanske vi bara skulle försvåra allt genom att fixera oss vid att det skulle ske en specifik dag.

Beslutet kändes superrätt ända tills hon plötsligt insisterade på att ha napp på natten igen. Då kändes det nya programmet plötsligt luddigt och osäkert. Nu känns det väldigt bra igen, då hon har haft tre helt nappfria dygn här på landet. Som ni säkert förstår kommer allt att kastas på ända igen om hon nu på måndag, plötsligt skulle kräva tillbaka nappen.

Ojojoj, så svåra dessa ilandsfunderingar kan te sig en blåsig dag i skärgården.

Det var ett oerhört glatt barn som hoppade på Gullrumpan där hon stod parkerad i skärgården igår. Hon hade inte glömt bort båten, och har pratat mycket om både den och att åka till landet, trots att det har passerat ett halvår, en sjättedel av hennes liv, sedan hon senast var här. Att ens komma ihåg landet är en viss bragd.

När vi klev av båten var hon ivrig och skrattade och i morse väckte hon mig med en puss. Något som hon har förvägrat mig de senaste dagarna. Sedan fick jag dricka mitt morgonkaffe medan hon åkte rutschkana utanför huset.

  Спасибо

Jag kände att jag måste gå tillbaka till punkten där det gick snett, hur mycket det än bar mig emot. Ibland måste man ta några steg bakåt för att kunna gå framåt, så är det, men ibland går man bara tillbaka för att man är störd i huvudet och bara inbillar sig att man inte kan gå framåt om man inte först går bakåt. Jag är något av en mästare i praktiserandet av det sistnämnda.

Vissa saker måste vara ordnade, annars blir det jobbigt för mig. Bilden som jag försökte lägga upp för en vecka sedan ungefär var en sådan sak som störde ordningen. Balansen blev rubbad och det uteblivna fotot lämnade ett stort hål efter sig, som måste fyllas för att underlaget ska bli jämnt igen, kan man säga.

Så när jag nu lägger ut den här bilden – som förövrigt föreställer Korvas med sitt livs första maskros i kruka – är det lite som asfaltering för mig.

Det gick inte särskilt fort, det kan man inte påstå, men det som hände hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig. Korvas hade insisterat på att få diska själv, medan jag lagade mat. Jag tänkte att det kunde väl inte skada att hon på egen hand stod och gned på samma föremål i femton minuter, precis som hon brukar, innan hon gick över till att krama ur diskvatten ur tvättsvampen över diskbänken. Processen borde ju rimligen vara den vanliga även om inte jag stod precis bredvid. Alltså fick hon göra det.

Det slamrade mycket, men jag fäste ingen större vikt vid det – det hör också till vanligheterna att hon ibland tappar det föremål hon så omsorgsfullt gnider. Allt såg fint och säkert ut när jag kastade snabba blickar åt hennes håll. Inga vassa knivar eller andra lurande faror. Men mest fokuserad var jag på maten.

”Du behöver inte diska nu pappa”, säger hon efter ett tag. ”Jag har redan diskat.”

När jag går fram för att se ordentligt märker jag att hon har diskat allt som låg i badet, säkert femton saker, och lagt över dem i den andra hon, precis som Lisa och jag brukar göra innan vi sköljer allt. Efter att ha berömt henne och tackat så mycket för hjälpen, gör jag mig beredd på att lägga tillbaka allt i diskvattnet igen, i smyg, för att göra jobbet ordentligt. Då upptäcker jag att sånär som på lite intorkad frukostyoghurt på två av tallrikarna, har hon gjort en klanderfri insats. Hon har diskat rent en hel disk!

Jag sköljer av allt, stoppar det i diskstället, och vet inte om jag ska var glad eller rädd.