Vi kompromissade idag, Korvas och jag, innan vi skulle till dagis. Hon var trött och känslig och blev bestört när jag sa att det inte fanns tid till att måla henne som en tiger. Senare ville jag initialt inte måla hennes naglar heller, eftersom jag målade dem igår, men när hon gråtande visade att färgen faktiskt var borta på flera fingrar, mjuknade jag och tänkte att det är klart vi hinner med det.

Dessutom var det vårt fel att hon var trött, för att vi höll henne uppe flera timmar efter läggdags, då vi var bortbjudna på middag. Någon kompensation för den behandlingen var ju sannerligen på sin plats. Och efter nagellacken och insmörjningen med solkräm (”solkrän”), hon älskar solkräm, gick allt också mycket lättare. Hon hoppade i sina kläder och när vi kom ut sprang hon i förväg och gömde sig i hörnet bredvid porten.

När vi kom fram till dagis möttes vi av Korvas bästis, som var iklädd en pepparkaksklänning, den soliga dagen till ära. Detta gjorde mig mycket glad och upprymd och jag berömde henne för hennes goda smak och sa att dräkten var fin och tuff.

Det här kommer att bli någonting, tänkte jag. Det här kommer tamejfan att ta form och bli någonting historiskt – ett uppror mot konformiteten. Folk kommer att peka mot min dotters dagis och säga ”det var där allting började”.

Pepparkaksrevolutionen i Vasastan.