Klockan 06:35 i morse vaknade jag av att baksidan av en liten hand knuffade mig försiktigt på pannan, tillsammans med en röst som halvt viskade: ”pappa kolla!”

När jag slog upp ögonen stod Korvas femton centimeter ifrån mig, med blod över hela ansiktet och händerna. Det var en otäck syn och hade jag inte förstått så snabbt vad det var frågan om hade jag nog blivit skärrad. Det blev jag inte nu.

Lisa flög upp och sa ”OJ” i ett tonfall som jag uppfattade som alltför oroat, vilket jag aningen orättvist fräste åt henne att det inte var på sin plats. Rent generellt har jag stor förståelse för föräldrar som oroar sig när deras barn är täckta av blod, men eftersom jag själv har vaknat tusentals gånger på det sätt som Korvas nu gjorde, ansåg jag att det bara skulle göra henne rädd i onödan. Men det var ju lätt för mig att säga.

”Jag har näsblod som du pappa”, fortsatte mitt blodindränkta barn och verkade rent av lite nöjd över den saken. Även om hon inte riktigt visste vad hon skulle göra av sina kladdiga händer.

Lisa hämtade våtservetter och jag torkade av Korvas, medan vi småpratade lite och utbytte näsblodserfarenheter. Även om jag inte blöder tillnärmelsevis lika ofta nu som jag gjorde när jag var liten, så har Korvas hunnit vara med många gånger inne på toaletten när jag har bytt blodiga papperstussar mot oblodiga. Något som jag är säker på har avdramatiserat saken betydligt.

”Nu är det borta”, sa Korvas när hennes ansikte var avtäckt från den röda sörjan. ”Tack så mycket du gjorde det.”

Och det var inte utan att jag kände ett visst sting av stolthet när jag hade hjälpt min dotter med hennes första näsblod.

För det är ju kul att hon i alla fall tycks ha fått någonting från mig.