Som jag (möjligen lite klumpigt) redogjorde för tidigare blev ingenting som jag hade tänkt mig igår. Jag var stressad i kroppen och ville bara skrika, och det första jag kom att tänka på var att jag ville vara med Korvas – att jag måste hämta henne omedelbart.

Därför hade jag bråttom när jag skulle lämna lägenheten – som om jag var försenad till ett avgörande möte. När jag inte hittade min kamera, som jag alltid vill ha med mig, blev jag oerhört irriterad och sprang runt några varv och svor innan jag kom på att jag hade lämnat den kvar hos min syster, i hennes nya hem.

Framme vid dagis stötte jag först på en av fröknarna som jag pratade lite med, när jag hörde hur Korvas ropade ”pappa!” och kom springande från andra sidan gården rätt in i min famn. Hon var strålande glad och när jag frågade henne om hon ville gå till en park blev hon ännu gladare.

Irritationen och stressen hade inte helt runnit av mig ännu – vissa saker snurrade fortfarande runt i huvudet – men det kändes som att det var på god väg, bara av att jag var framme hos Korvas. Senare slog det mig att min dotter hade fungerat precis som en huvudvärkstablett för mig. När man tar en tablett försvinner inte värken direkt, men man får en stor lindring bara av själva vetskapen om att effekten snart kickar in. Nästa sak som händer är att man plötsligt bara kommer på att huvudvärken är borta.

Så var det. Korvas satt i gungan på Hälsingehöjden och jag sköt på, och mittemellan två knuffar slogs jag plötsligt av att stressen hade runnit av mig. 

Att hämta Korvas på dagis igår var i många avseenden som att gå till apoteket.