Det är tyst i lägenheten. Korvas sover och Lisa och Molly är borta. Nyss låg jag på soffan och undrade vad jag skulle göra. Det enda jag egentligen kom fram till var hur fantastiskt skönt det var att ligga i en soffa i en tyst lägenhet och undra vad man ska göra. Jag hade nästan glömt bort den känslan, trots att det fanns en tid då jag hade den ofta – ibland oftare än jag skulle önska. Nu önskar jag den oftare.

Jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna och insåg att jag egentligen borde sova. Det skulle nog göra susen. Jag skulle kanske få upptäcka hur det känns att vara pigg en morgon. Ligga vaken och dra mig från klockan fem, rastlös inför att dagen ska börja, och bara vänta på att Korvas ska ropa att hon vill kissa på toaletten. Kanske borde jag till och med förekomma henne – ruska om henne i sängen vid halv sex och fråga om det inte är dags att kissa snart. Och sen gå upp och slutföra det pärlhalsband vi påbörjade idag men inte hann göra klart för att klockan blev för mycket. 

Men går jag och lägger mig försvinner det här svarta hålet i mitt vardagsuniversum och övergår i vanlig sömn. En hädelse mot både soffa och tystnad.

Nej, jag går tillbaka och funderar lite till på vad jag ska göra. Kommer jag inte på någonting ska jag fundera på vad jag borde ha gjort.