Korvas ville måla flaskor igen och jag drog fram utrustningen. Skärmatta, skalpell, maskeringstejp och stållinjal. Den här gången ville jag att linjerna skulle vara lodräta och skar tejpbitarna så att basen var bred och toppen smal, eftersom flaskan var betydligt tjockare i botten. 

Hon ville också skära med skalpellen, men jag berättade med allvarlig röst att den inte var någon leksak, utan ett jättevasst verktyg som man kunde skära sig på. Den fick hon absolut inte använda. Sedan ville hon klistra fast tejpbitarna på flaskan, men de klibbade bara ihop eller satte sig snett över flaskan, så jag tog över den uppgiften. Det tog en stund att skära tejpbitarna och när jag började närma mig slutet märkte jag att Korvas lekte med någonting annat. Hon hade tröttnat.

Min dotter ville måla en flaska och här satt jag och skar och mätte och klistrade, och hade i det närmaste glömt bort henne, i jakten på bästa möjliga resultat. Som om huvudsyftet var att flaskan skulle bli fin. En våg av olust för min egen person sköljde över mig när jag gick och hämtade en ny glasburk.

En burk som skulle målas helt på Korvas villkor.