Korvas hade sin sista dag på dagis i fredags, så nu är det ledighet som gäller. Jag gillar att säga till henne att det är sommarlov hon har, därför att det nästan får mig att känna att jag har det själv. Det finns en laddning i ordet sommarlov som man gör klokt i att ta del av om man kan.

Vi är på landet och planterar. Jävlar vad vi planterar. Rabarber, gräslök, mangoldsallad, persilja, dill, smultron och gräs. Vi gräver och planterar så att vi får ont i våra ryggar. Och så plockar vi bär, smultron och blåbär, och äter med mjölk.

Det enda vi inte pratar om är Korvas solros, som vi planterade här för ett par veckor sedan. Vi nämner inte solrosen därför att den är borta. En centimeter ovanför jorden, där den lilla plantan en gång stod och försökte växa sig ståtlig, sticker en stjälkstump upp. En stump som är så rakt kapad att det bara kan ha orsakats av tänderna på ett rådjur, eller av händerna på en människa – hållandes i ett för ändamålet lämpligt verktyg.

Vi ber till högre makter att den tekniska undersökningen ska komma fram till att det är det förstnämnda.