Jag minns så väl för några år sedan, när Molly bad mig rita en hand som visade fingret. Hon ville först inte säga vad hon skulle ha den till, men jag sa att det naturligtvis var ett krav för att jag skulle rita handen. Inte så mycket för att jag var orolig över att teckningen skulle kunna göra någon skada som för att jag var genuint nyfiken. Hon var alltså så illa tvungen att acceptera mina krav och berättade till slut.

Molly har förmånen, eller förbannelsen hur man nu vill se det, att ha sin egen skola som utsikt från fönstret, och ville med teckningen visa sitt ställningstagande mot skolväsendet. Hon har alltid skött sig exemplariskt i skolan – även under den här perioden då hon milt uttryckt var en ganska arg person – och kunde den här lilla handlingen skänka henne någon sorts balans i tillvaron ville inte jag vara den som satte käppar i hjulet för det.

Jag ritade handen och till och med hjälpte henne med montaget, samtidigt som jag upplyste henne om att när de var dags för demonteringen skulle hon själv få rengöra fönstret. Häromdagen noterade jag att teckningen var borta, så man får anta att de värsta känslorna är avreagerade nu.

Jag har inte kunnat låta bli att tycka att det hela har varit ganska sött. Att be sin styvpappa om hjälp i sitt avståndstagande mot vuxenvärlden och alla regler, tar onekligen udden av en rebellisk handling.