Vi var på Långholmen och badade i onsdags, Korvas och jag. Det väckte en massa minnen till liv, för här var jag mycket när jag var i tjugoårsåldern och bodde i Hornstull. På somrarna brukade vi köpa med oss den billigaste ölen, Banco guld, från systemet och sedan hämta en kasse gratisis från fiskdisken på Konsum, och så bar det av till Långholmen för häng på båtbryggan.

Korvas och jag var inte på båtbryggan, utan vid sandstranden. Det område som jag med en tjugoårings ögon ibland kastade blickar mot och ruskade på huvudet inombords åt hur avlägset hela den där familjegrejen kändes. Och nu satt jag här med min dotter, med matsäck, armpuffar, hink och spade i packningen.

Hon höll till vid strandkanten och gjorde kakor med en plastform som föreställer en sköldpadda, och ropade till av förtjusning när hon hade lyckats göra en nästan perfekt kaka. Just som hon hade jublat klart och satt igång med nästa kom det fram en liten herre i två-treårsåldern med någonting vilt i blicken och stampade på bakverket. Han lyfte bort foten och tittade ner på platsen där sköldpaddan nyss hade stått – ett slags Ground Zero i miniatyr – och sa: ”den är platt – kakan”.

Och det var ett faktum som var svårt att bestrida.