Det var soligt och varmt ute. Möjligen, för anständighetens skull, ”borde” hon ha haft en tröja på sig. Vi hade tjafsat om det där en stund, men Korvas stod envist på sig på den punkten. ”Jag fryser inte om magen”, sa hon.

Tja, tänkte jag. Hon är ett barn och det är varmt ute och hon fryser inte. På vilket sätt kan det vara dåligt att hon går ut i bar överkropp? Och så lät jag henne få som hon ville. Eller, egentligen hade hon velat gå ut helt naken, men där drog jag gränsen. Kalsonger och shorts fick hon allt lov att ha. En viss respekt för civilisationen måste man trots allt visa, tänkte jag.

På bussen kom en mycket gammal man fram och sa att hans fru var orolig att Korvas frös. Märkligt nog blev jag inte förbannad. Hade han varit yngre hade jag helt säkert blivit det, för kommentarer som den är ju ganska nedvärderande, och betyder indirekt att jag inte har någon koll på mitt barns behov. Men av respekt för de äldre och för att jag tyckte att det var lite rörande att hans fru hade skickat honom, blev jag mer road än irriterad.

Jag försäkrade den gamle mannen om att det inte gick någon nöd på min dotter – att hon själv hade önskat den lätta klädseln och att hon med all säkerhet skulle säga till om hon frös. Och skulle hon göra det, den gassande solen till trots, så hade jag gott om värmande plagg i bagaget. Mannen log och ursäktade sig och gick tillbaka till sin plats. 

”Nä, hon fryser inte”, sa han till sin bekymrade fru när han satte sig.