Det viskas inifrån rummet och sen hör jag hur det dunsar. När jag går in ser jag att hon har smugit ner till fotändan av sängen och leker med miniatyrmöbler. Jag skickar tillbaka henne till rätt ända av sängen och säger att nu måste hon ligga still och försöka sova.

Jag har väntat i en timme och fyrtiofem minuter. Hon har haft en miljard önskemål om saker att ha med sig i sängen. Hon har begärt att få kissa, gjort det och gått tillbaka till sängen, och sedan viskat fram tills hon har meddelat att hon måste bajsa. Min misstanke, som senare visade sig stämma, var att hon inte alls var bajsnödig, men rastlös och ville förhala ögonblicket för insomningen. Och även om man misstänker falskspel går det ju inte att förneka sitt barn att försöka bajsa, samtidigt som man försöker få henne att sluta med blöja.

Vi har bråkat en del idag. Hon somnade sent igår och vaknade tidigt och har varit sådär ”in under huden”-gnällig från morgon till kväll. Vid ett tillfälle hävdade hon att hon var rädd för mig därför att hon längtade efter mamma. Även om jag har anledning att tro att hon inte riktigt förstår betydelsen av att vara rädd, var det jobbigt att höra de orden. 

Nu, om jag inte har börjat få hörselvillor, hörs de tunga andetag som jag har väntat på. Och jag kan bara konstatera, efter de senaste veckornas statistik, att en tre år lång era av ”lätt som en plätt”-nattningar är över.