Jag biter ihop och tänker på att hon bara är ett litet barn och att det är jag som är vuxen. Så är det ju, det är inte mer med det, och då är det bara att i möjligaste mån koppla bort sina känslor. Men det betyder inte att jag lyckas på djupet och inte tar åt mig och tycker att det är jobbigt när hon säger, eller snarare skriker, att hon inte vill att jag ska vara här – att hon inte tycker om mig och att hon bara vill vara med mamma.

Och så kontrasterna. När hon slingrar sig om halsen på mig, som en liten apa, och säger att hon älskar mig. Även om hon inte riktigt förstår ordens innebörd så förstår hon kraften i dem och vet att det är ord som får mig att fullkomligt smälta. Ord som på en sekund kan dra ett streck över en hel dag.

Hon är en hal liten jävel.