Hon sover i soffan nu, utmattad efter en lång kamp. Jag passar på att låta vad som ska bli en tidig middag innan avfärd puttra på spisen. Det mest positiva med trotsåldern, som jag kan komma på såhär på rak arm, är att den rimligen borde gå över så småningom. Vore det ett kroniskt tillstånd skulle det heta någonting annat.

Men det är ungefär samma sorts tröst som att tänka att det är positivt att bli slagen i huvudet med en hammare, därför att det är så himla skönt när det slutar.

Igår körde jag på taktiken att jag inte lät henne sova middag särskilt länge, eftersom jag tänkte att hon skulle sova ordentligt på natten då. Nu kör jag ”det funkade ju ändå inte igår och det är så förbannat skönt när det är tyst”-taktiken. 

Just för ögonblicket funkar den utmärkt.