Vi driver runt barfota mellan trädgården, altanen och huset. Korvas och jag hälsar på min syster och hennes familj som precis har flyttat. Vädret är inte det bästa men inte heller det sämsta. En bra mulen sommardag kan man säga, och jag är rätt förtjust i bra mulna sommardagar. De bjuder på njutningen av att kunna gå barfota, men bär inga krav på aktiviteter.

Det är avslappnat och härligt och jag förstår att det här boendet kommer att göra min systers familjs liv bättre. Närheten till ett inhägnat utomhus, där rastlösa barn kan rasta sig själva, mer eller mindre, kommer att bjuda på små luckor av lugn i tillvaron.

På tomten står ett tält uppställt, där min syster och barnen har campat natten innan. Upplevelserna från den kvava tältnatten skiljer sig åt. De som inte just har köpt ett hus intill tycks betrakta natten som så oändligt mycket mer angenäm och äventyrsfylld.

Korvas älskar att sitta i tältet. När jag tänker efter tror jag aldrig att hon har suttit i ett tält tidigare. Vid något tillfälle sitter alla tre kusinerna därinne och leker bebisar och föräldrar, med oklar rollfördelning, men snart tröttnar den äldsta och beger sig därifrån och lämnar treåringarna ensamma. Istället hjälper han min syster att plantera en krusbärsbuske.

Jag kommer ner från altanen för att se hur planteringen går, och när jag passerar tältet hör jag hur Korvas kusin frågar om han får lukta på hennes snippa.

”Herregud, det här är ju som ett Roskilde för treåringar”, tänker jag och går vidare med blossande kinder.