Jag har fått svar från Arla. Och lika glad som jag är över svaret, lika förminskad känner jag mig. Man tröstar mig med att det kan vara knepigt att arbeta med det glatta materialet på mjölkpaketet, precis som jag själv skulle ha tröstat ett litet barn som misslyckats med något projekt.

Då känner jag att hela poängen har gått förlorad, och möjligen formulerade jag mig klumpigt. Det jag menade var att jag med min gedigna erfarenhet av vikning tillsammans med min ansenliga ålder rimligen borde uppfylla minimikraven för att kunna vika ihop en skaplig häst. Och om jag nu misslyckas med det är det lätt att dra slutsatsen att uppgiften antingen är för svår, eller att kraven på nödvändig utrustning för tillverkningen är lite väl högt ställda.

Visst, med lim, dubbelhäftande tejp eller liknande hade saken naturligtvis varit annorlunda. Eller med vanlig tejp för den delen om man varit villig nog att pruta på resultatet. Men vilka är Arla att missunna oss stackare på landet – med mycket begränsade resurser – glädjen över att kunna tillverka en liten häst, med beståndsdelar som sitter ihop länge nog för att skapelsen ska hålla sig intakt under den korta färden från en vuxen människas hand till ett barns?

Förresten gick mina försök bättre än jag kan ha låtit påskina i mitt första brev. Det gick bara inte tillräckligt bra. Och om jag inte missminner mig stod det på paketet att det skulle gå bra att bara VIKA ihop den.

Vi är hur som helst besvikna och tänker inte dricka mjölk mer.

Dessutom borde det ha varit en ko.