Korvas skäller ut oss dagligen. Vanligtvis är det jag som får ta smällarna eftersom jag tillbringar mer tid med henne, och det tycks alltid vara den vårdnadshavare hon för tillfället inte får vara med som är den enda som duger. Hade jag inte bevittnat den omvända situationen ett par gånger, när hon skriker och gråter för att hon inte får vara med mig, så hade det legat nära tillhands att tro att hon inte tycker om mig längre.

Igår var hon sur på morgonen och jag försökte lätta upp stämningen och bad om en kram. Då pekade hon på sin läpp – något hon har börjat göra efter att Lisa hade munsår vid ett tillfälle – och började skälla ut mig efter noter. Jag försökte anteckna vad hon sa, men lyckades bara fånga delar av det hela, eftersom hennes tunga var betydligt snabbare än min penna:

”Trädet växer upp så sa jag det flera gånger till en annan. Så du kan inte pussa då. Annars får mamma pussa på min sår. Och då kommer mamma titta på min läpp här för då får jag dricka mjölk. För det är inte okej och jag dricker bara vatten och man får ingen puss då. Och mamma har stora bröst, och det är därför du får inte ha någon puss bara. För det är mamma som bara får ha puss. Och jag går härifrån flera gånger. Nu går jag härifrån.”

Så stampade hon iväg i vredesmod till ett annat rum, och jag är inte dummare än att jag förstod att jag uppenbarligen inte uppfyllde kriterierna för att få en puss.

Nu var det visserligen en kram jag bad om.