Apropå att välja färger på strumpor, som jag skrev om för någon dag sedan, kom jag att tänka på en rolig anekdot från min tid i London. Ett minne som fortfarande får mig att skratta.

Nu blev jag plötsligt orolig över att ha skrivit om det här tidigare…

Faktum är att jag oroar mig betydligt mer över det än över att ni inte ska tycka att historian är kul, vilket kanske låter underligt. Men det är inte underligt. Om ni inte finner anekdoten roande så kommer jag för det första sannolikt inte att få reda på det, och för det andra även om jag skulle få reda på det, så är det subjektivt. I så fall kan jag alltid trösta mig med att tänka att ni säkert är riktiga torrbollar. Om jag däremot har skrivit om det tidigare finns alltid risken att någon skickar mig en länk i kommentarerna, till ett av undertecknad skrivet gammalt inlägg med i stort sett samma innehåll som detta, och säger att det vore ju kul om jag inte skrev om samma saker hela tiden. ”Ps. Det var inte ens roligt första gången.” Då skulle det finnas där, svart på vitt – ett odiskutabelt faktum.

Så om jag nu har skrivit om det tidigare ber jag om ursäkt för det, och hänvisar till att det totala antalet inlägg nu börjar bli så stort att jag omöjligt kan hålla reda på allt. Även om jag har ett gott minne, till och med mycket gott, så är jag ingen savant precis. Eller elefant. Det kan ni inte kräva av mig att jag ska vara. 

Nu känns det plötsligt olustigt att skriva om det här över huvud taget. Antingen har jag skrivit om det förut, eller så har jag förstört hela upptakten med ett stort försvar till varför jag eventuellt har skrivit om det förut och varför jag i så fall inte bör lastas för det. Med den inledningen kan ingen historia bli kul, och den här historian förtjänar så mycket bättre än att förstöras på det sättet. Det går helt enkelt inte att berätta den nu. Förlåt.

Men den är alldeles för kul för det.