Jag läser en bok av Stig Claesson: Varsel om kommande tilldragelser. Så värst långt har jag inte kommit, men betydligt längre än förra gången jag försökte och tillräckligt långt för att jag med ganska stor säkerhet ska kunna säga att jag kommer att läsa ut hela. Om inget drastiskt och oanat inträffar kommer jag att läsa ut den. I livet menar jag då – om något drastiskt och oanat, som inte faller mig i smaken, inträffar i boken så har jag ändå läst för långt nu för att kunna känna mig tillfreds med att inte veta hur den slutar.

Den tydligaste skillnaden mellan nu och förra gången jag försökte läsa den här boken är att jag har blivit minst tio år äldre, vilket sannerligen inte är någon förklaring i sig till varför jag finner den mer intressant nu. Det är en skillnad, det är allt jag säger. Det är möjligt att det faktum att huvudpersonen är 70 år gammal inte tilltalade mig då. Och eftersom han lyckligtvis inte har blivit en dag äldre har vi närmat oss varandra i ålder. Jag säger inte att det är därför, bara att det är en möjlighet.

Dessutom har han inte mycket förståelse för trådlösa telefoner, snabel-a och www, och där känner jag igen mig lite. Alltså inte direkt i oförståelsen för just ovannämnda ting, men jag känner igen mig i det ganska reserverade förhållandet till tekniken. Även om jag också fascineras och ibland gläds av den, för det gör jag verkligen.

Jag menar hur fullständigt igenkalkad skulle man inte vara om man inte blev varm i kroppen av glädjen i sin dotters ansikte, då hon får se sin mamma som befinner sig i Sundsvall dyka upp på en skärm i arbetsrummet i Stockholm, tillsammans med möjligheten att kommunicera med henne?

Eller kanske det ännu starkare intrycket: en mamma i Sundsvall, som med fuktig blick kan lova sin dotter i Stockholm – öga mot öga, trots 40 mil emellan – att på torsdag, då ska hon ta henne till dagis och natta henne på kvällen.