”Det är aldrig någon som tror på att jag är bra på Guitar Hero, bara för att jag är tjej”, sa Molly någon timme innan hon skulle iväg och träffa några killkompisar – och spela Guitar Hero.

”Då får jag sannerligen hoppas att du spöar dem idag”, sa jag.

”Jo, men vinner gör jag alltid, sa Molly självsäkert. ”Men det är ändå irriterande att ingen tror en.”

Faktum är att Molly är grym och spöar skiten ur alla, även om hon vanligen håller ganska låg profil. Hon är lite mer självsäker nu, när hon har fått bekräftat så många gånger att hon är bra på spelet, men hon går inte runt och skryter med det.

Jag minns när en kompis till henne skulle komma över till oss och spela. Han varnade henne innan för att han var ganska bra och spelade på en hög svårighetsgrad. Hon hade aldrig mätt sina färdigheter med någon tidigare och berättade att hon var hyfsad. Hon var rätt nervös inför mötet kommer jag ihåg, och övade mycket dagen innan. Hur som helst kom han hit och blev fullkomligt krossad. Marginalerna var lika stora som när en vuxen spelar ett parti alfapet mot ett dagisbarn.

Det där var några år sedan – många bataljer mot många andra har hunnit utkämpas – och ryktet borde ju ha spridit sig vid det här laget kan man tycka. Men tydligen är påståendet att en tjej skulle vara flink med en plastgitarr i handen så absurt att det väger tyngre än meriter. Som om killarna skulle bära på någon sorts gitarrgen, som gör det omöjligt för dem att bli slagna av en tjej.

Även om det säkert är ännu skönare att krossa från underläge, så är det onekligen sorgligt när fjortonåringar från 2000-talet har värderingar från 1800-talet.

Så hur kan det då komma sig att Molly är så skicklig? Svaret på gåtan är mycket enkelt och har faktiskt ingenting med hennes kön att göra, utan med det faktum att hon har hundratals timmar av övning bakom sig.