Molly och hennes vän Vendela, som hade sovit över här, kom ner i rufsiga frisyrer och skulle äta frukost, strax innan vi andra skulle äta lunch. Vi pratade om drömmar. Molly hade just haft en mardröm om att hon var fast ute i rymden och svävade omkring utan kontroll, och när hon väl kom ner till jorden snurrade planeten under hennes fötter som ett hamsterhjul när hon försökte gå på den, och sen slungades hon ut igen. Rymdtemat är återkommande i min styvdotters mardrömmar.

När jag själv började fundera insåg jag att jag hade en ganska gedigen samling mardrömmar i bagaget. Många av dem från när jag bodde i London, samtidigt som mamma var sjuk i cancer. Då var det mycket som snurrade i huvudet. Men den allra första mardrömmen som jag verkligen minns, då var jag sex år och blev jagad av en gris. Den var fruktansvärd. Men så vaknade jag i drömmen, sådär som man kan göra ibland, medan drömmen faktiskt fortsätter. Skillnaden är man då vet att man är i en dröm som man när som helst kan avbryta. Då är man plötsligt trygg och vågar utmana rädslan och se hur det hela utvecklar sig. Jag visste att den där förbannade grisen aldrig skulle kunna hinna ifatt mig. Kom den för nära så skulle jag bara slå upp ögonen och grisen skulle med omedelbar verkan återkallas till rekvisitaförrådet, beläget i något mörkt litet hörn av hjärnan.

I goda stunder kan man leva livet precis så. Ta sig an rädslor med förtjusning, i trygg förvisning att om det skiter sig så löser det sig i alla fall. Det gör det ju nästan alltid och med lite distans framstår de forna rädslorna som riktigt tama och onödiga. I goda stunder kan man liksom känna den där distansen redan från början. Man är i nuet och hundra år in i framtiden – då ingenting spelar någon roll längre – samtidigt. Så vill jag ha det. Det går sisådär.

Men fan vad jag ägde den där grisen.