Det ni ser på bilden är ett tvättdiagram. Kurvan beskriver mina inre känslor under hela tvättningsproceduren. Att fylla en maskin är inte precis jättekul, men det är okej och man känner att man gör en bra sak. Att hänga tvätten är betydligt roligare, då har kläderna blivit rena och man har kommit en bra bit på väg känns det som och när allt är hängt får man en känsla av att man är klar med någonting, även om det bara är ett moment. 

Att vika tvätten är inte alls kul. Den tillfredställande känslan av att ha gjort smutsiga kläder rena har lämnat kroppen för länge sedan. Nu är det som vilket undanplockningsjobb som helst – man har en hel hög med föremål som ligger på fel plats som ska flyttas till rätt.

Men att sortera strumpor… jag kan inte tydligt nog förklara hur mycket jag HATAR att sortera strumpor. Ett hav av liknande tygbitar ligger framför en och varje tygbit ska paras ihop med en annan likadan tygbit – samma storlek, samma färg, samma modell – som inte alls nödvändigtvis finns i samma hav. Utan att blinka skulle jag gå med på att alla i familjen hade varsin färg, och alla respektive färger i exakt samma modell.

Jag kan välja färg sist, det bryr jag mig inte om.