Apropå att välja färger på strumpor, som jag skrev om för någon dag sedan, kom jag att tänka på en rolig anekdot från min tid i London. Ett minne som fortfarande får mig att skratta.

Vi var fyra svenskar som just skulle flytta in i ett trångt litet radhus i Clapham i södra London. Hyran var resonabel, med Londonmått mätt, vansinnigt hög med svenska, och läget var bra. Däremot var inredningen inte den allra mest trivsamma. Tjocka bruna heltäckningsmattor täckte alla golv och väggarna var mörkt beiga. Så när hyresvärden meddelade att vi skulle få samtliga väggar ommålade blev vi naturligtvis väldigt glada. Det där skulle vi prata mer om vid en mer genomgående inspektion av lägenheten, som skulle äga rum en tid efter att vi hade flyttat in.

Vi fantiserade om att vi nu skulle kunna göra lägenheten så ljus och fräsch att man kanske rent av skulle lyckas ignorera de långhåriga heltäckningsmattorna. När dagen för inspektionen kom och vi skulle diskutera valet av färg frågade jag om vi fick välja precis vilken färg vi ville.

”Can we choose whatever colour we want?”, frågade jag. 

”Yes”, svarade hyresvärlden och utan att visa minsta tecken på att vara medveten om absurditeten i sitt svar fortsatte han: ”as long as it´s beige”.