Ni kanske tror att jag bara ligger och slappar. Blickar tillbaka på mitt fina födelsedagsfirande och tänker att jag inte behöver göra mer. Då har ni fel, för så är det inte alls. Visst blickar jag tillbaka, det gör jag. Igår tillexempel hade Lisa ordnat så att min moster var barnvakt åt Korvas och så gick vi på Veronica Maggio på cirkus, och det var mycket fint det. Sen gick vi på bögklubb och det var också mycket fint. Jag kan bara föreställa mig hur kul det hade kunnat vara om jag dessutom var bög.

Jag blickar alltså tillbaka, men jag ligger inte och slappar. Nej, idag har vi rotat i förråd och kånkat ner saker från vinden och packat en bil med möbler som vi ska köra till Sundsvall imorgon, där Lisa ska plugga ett par dagar i veckan. Sen åkte jag runt i nästan en timme i vår vackra huvudstad och letade efter parkering, bara för att slutligen hamna där jag började, med vetskapen om att jag måste flytta den tidigt imorgon istället.

Om det till äventyrs inte skulle bli något inlägg imorgon så har det alltså att göra med att jag är på väg till Sundsvall då och ingenting annat.

Bara så att ni vet.

Alltså, tack så himla mycket för alla fina gratulationer!

Angående den där listan kan jag i alla fall avslöja en sak. Det stod absolut ingenting om att jag skulle bli värsta kungen på att göra sushi.

Jag fyller år idag. 37. Alltså det finns ju betydligt äldre människor än så, så är det ju. Men ändå, herregud, det har gått sju år över tiden och jag har inte ens lyckats pricka av en enda punkt i min att-göra-i-livet-innan-jag-fyller-30-lista.

Jag får helt enkelt gå tillbaka till listan och ändra ”fyller 30” till ”dör”. Eller bara stryka hela skiten, för det kommer att bli rätt stressigt även med döden som deadline. Även om jag blir riktigt gammal alltså. Även då blir det stressigt, eftersom jag gapar efter så mycket i den där listan. Rätt naivt faktiskt.

Jag ska bränna upp den där skitlistan.

Det var en manlig sjuksköterska som tog emot oss, och jag irriterades över att jag för en sekund tänkte tanken att han kanske höll på att studera till läkare. Jag som visste bättre. När vi hade meddelat vårt ärende gick han iväg och kom tillbaka med vad jag förmodade var vaccinet. Innan han tog fram sprutan berättade han med lugn och pedagogisk röst för Korvas att hon skulle få ett jättefint Barbieplåster när det hela var över…

Läs krönikan här!

Den största skillnaden mellan den här bilden och tidigare bilder i bloggen är att detta är allra första gången som Korvas själv har bett mig ta kort.

”Men ta kort då!”, ropade hon till mig – smått irriterad över att hon var tvungen att säga till. När hon nu hade lyckats klättra upp på sådana svindlande höjder borde reaktionen att vilja dokumentera ögonblicket vara självklar, tyckte hon. Den här bilden är alltså ingenting annat ett beställningsjobb.

Personligen tycker jag inte ens att det är särskilt högt.

Molly och hennes vän Vendela, som hade sovit över här, kom ner i rufsiga frisyrer och skulle äta frukost, strax innan vi andra skulle äta lunch. Vi pratade om drömmar. Molly hade just haft en mardröm om att hon var fast ute i rymden och svävade omkring utan kontroll, och när hon väl kom ner till jorden snurrade planeten under hennes fötter som ett hamsterhjul när hon försökte gå på den, och sen slungades hon ut igen. Rymdtemat är återkommande i min styvdotters mardrömmar.

När jag själv började fundera insåg jag att jag hade en ganska gedigen samling mardrömmar i bagaget. Många av dem från när jag bodde i London, samtidigt som mamma var sjuk i cancer. Då var det mycket som snurrade i huvudet. Men den allra första mardrömmen som jag verkligen minns, då var jag sex år och blev jagad av en gris. Den var fruktansvärd. Men så vaknade jag i drömmen, sådär som man kan göra ibland, medan drömmen faktiskt fortsätter. Skillnaden är man då vet att man är i en dröm som man när som helst kan avbryta. Då är man plötsligt trygg och vågar utmana rädslan och se hur det hela utvecklar sig. Jag visste att den där förbannade grisen aldrig skulle kunna hinna ifatt mig. Kom den för nära så skulle jag bara slå upp ögonen och grisen skulle med omedelbar verkan återkallas till rekvisitaförrådet, beläget i något mörkt litet hörn av hjärnan.

I goda stunder kan man leva livet precis så. Ta sig an rädslor med förtjusning, i trygg förvisning att om det skiter sig så löser det sig i alla fall. Det gör det ju nästan alltid och med lite distans framstår de forna rädslorna som riktigt tama och onödiga. I goda stunder kan man liksom känna den där distansen redan från början. Man är i nuet och hundra år in i framtiden – då ingenting spelar någon roll längre – samtidigt. Så vill jag ha det. Det går sisådär.

Men fan vad jag ägde den där grisen.

”Jag vägrar vara din bödel, pappa”, hörde jag i drömmen.

”Vad nu!”, tänkte jag. ”Det hoppas jag verkligen att du vägrar vara!” Nu var jag vaken när ropet inifrån barnkammaren upprepades.

”Jag är bajsnödig pappa!” 

”Jaha ja”, tänkte jag.

Det fanns i alla fall ett ”ö” i båda.

Ö som i dö.

Apropå att välja färger på strumpor, som jag skrev om för någon dag sedan, kom jag att tänka på en rolig anekdot från min tid i London. Ett minne som fortfarande får mig att skratta.

Vi var fyra svenskar som just skulle flytta in i ett trångt litet radhus i Clapham i södra London. Hyran var resonabel, med Londonmått mätt, vansinnigt hög med svenska, och läget var bra. Däremot var inredningen inte den allra mest trivsamma. Tjocka bruna heltäckningsmattor täckte alla golv och väggarna var mörkt beiga. Så när hyresvärden meddelade att vi skulle få samtliga väggar ommålade blev vi naturligtvis väldigt glada. Det där skulle vi prata mer om vid en mer genomgående inspektion av lägenheten, som skulle äga rum en tid efter att vi hade flyttat in.

Vi fantiserade om att vi nu skulle kunna göra lägenheten så ljus och fräsch att man kanske rent av skulle lyckas ignorera de långhåriga heltäckningsmattorna. När dagen för inspektionen kom och vi skulle diskutera valet av färg frågade jag om vi fick välja precis vilken färg vi ville.

”Can we choose whatever colour we want?”, frågade jag. 

”Yes”, svarade hyresvärlden och utan att visa minsta tecken på att vara medveten om absurditeten i sitt svar fortsatte han: ”as long as it´s beige”.

Apropå att välja färger på strumpor, som jag skrev om för någon dag sedan, kom jag att tänka på en rolig anekdot från min tid i London. Ett minne som fortfarande får mig att skratta.

Nu blev jag plötsligt orolig över att ha skrivit om det här tidigare…

Faktum är att jag oroar mig betydligt mer över det än över att ni inte ska tycka att historian är kul, vilket kanske låter underligt. Men det är inte underligt. Om ni inte finner anekdoten roande så kommer jag för det första sannolikt inte att få reda på det, och för det andra även om jag skulle få reda på det, så är det subjektivt. I så fall kan jag alltid trösta mig med att tänka att ni säkert är riktiga torrbollar. Om jag däremot har skrivit om det tidigare finns alltid risken att någon skickar mig en länk i kommentarerna, till ett av undertecknad skrivet gammalt inlägg med i stort sett samma innehåll som detta, och säger att det vore ju kul om jag inte skrev om samma saker hela tiden. ”Ps. Det var inte ens roligt första gången.” Då skulle det finnas där, svart på vitt – ett odiskutabelt faktum.

Så om jag nu har skrivit om det tidigare ber jag om ursäkt för det, och hänvisar till att det totala antalet inlägg nu börjar bli så stort att jag omöjligt kan hålla reda på allt. Även om jag har ett gott minne, till och med mycket gott, så är jag ingen savant precis. Eller elefant. Det kan ni inte kräva av mig att jag ska vara. 

Nu känns det plötsligt olustigt att skriva om det här över huvud taget. Antingen har jag skrivit om det förut, eller så har jag förstört hela upptakten med ett stort försvar till varför jag eventuellt har skrivit om det förut och varför jag i så fall inte bör lastas för det. Med den inledningen kan ingen historia bli kul, och den här historian förtjänar så mycket bättre än att förstöras på det sättet. Det går helt enkelt inte att berätta den nu. Förlåt.

Men den är alldeles för kul för det.

Till ett av mina allra första inlägg (det tredje någonsin tror jag), för snart tre (!) år sedan, fick jag den här kommentaren från en ung pappa:

”Vadå, den är ju gul för böveln”, minns jag att jag tänkte. Men den hade börjat bli missfärgad och blev sedan brunare och brunare vad det led.

Permanent missfärgning trodde jag, men så fick den nu åka med i tvätten till slut och när jag tömde maskinen såg jag till min stora glädje att den var skinande gul igen. Visst borde jag ha tvättat den tidigare, men det hör inte hit, och hade inte Lisa föreslagit att jag skulle göra det hade jag sannolikt trott att den var permanent missfärgad i ytterligare ett par år.

Så till dig, ”ung pappa”, även om det snart är tre år sedan nu, vill jag bara säga:

Du kan vara bajsfärgad!