Mannen som nyss var nere hos chauffören svalkar sig nu med en isklabbe, som han då och då också gnider mot sin lilla hund. En långhårig stackars tax som det är omöjligt att avgöra om den fortfarande lever…

Läs krönikan här!

Det ni ser på bilden är ett tvättdiagram. Kurvan beskriver mina inre känslor under hela tvättningsproceduren. Att fylla en maskin är inte precis jättekul, men det är okej och man känner att man gör en bra sak. Att hänga tvätten är betydligt roligare, då har kläderna blivit rena och man har kommit en bra bit på väg känns det som och när allt är hängt får man en känsla av att man är klar med någonting, även om det bara är ett moment. 

Att vika tvätten är inte alls kul. Den tillfredställande känslan av att ha gjort smutsiga kläder rena har lämnat kroppen för länge sedan. Nu är det som vilket undanplockningsjobb som helst – man har en hel hög med föremål som ligger på fel plats som ska flyttas till rätt.

Men att sortera strumpor… jag kan inte tydligt nog förklara hur mycket jag HATAR att sortera strumpor. Ett hav av liknande tygbitar ligger framför en och varje tygbit ska paras ihop med en annan likadan tygbit – samma storlek, samma färg, samma modell – som inte alls nödvändigtvis finns i samma hav. Utan att blinka skulle jag gå med på att alla i familjen hade varsin färg, och alla respektive färger i exakt samma modell.

Jag kan välja färg sist, det bryr jag mig inte om.

”Det är aldrig någon som tror på att jag är bra på Guitar Hero, bara för att jag är tjej”, sa Molly någon timme innan hon skulle iväg och träffa några killkompisar – och spela Guitar Hero.

”Då får jag sannerligen hoppas att du spöar dem idag”, sa jag.

”Jo, men vinner gör jag alltid, sa Molly självsäkert. ”Men det är ändå irriterande att ingen tror en.”

Faktum är att Molly är grym och spöar skiten ur alla, även om hon vanligen håller ganska låg profil. Hon är lite mer självsäker nu, när hon har fått bekräftat så många gånger att hon är bra på spelet, men hon går inte runt och skryter med det.

Jag minns när en kompis till henne skulle komma över till oss och spela. Han varnade henne innan för att han var ganska bra och spelade på en hög svårighetsgrad. Hon hade aldrig mätt sina färdigheter med någon tidigare och berättade att hon var hyfsad. Hon var rätt nervös inför mötet kommer jag ihåg, och övade mycket dagen innan. Hur som helst kom han hit och blev fullkomligt krossad. Marginalerna var lika stora som när en vuxen spelar ett parti alfapet mot ett dagisbarn.

Det där var några år sedan – många bataljer mot många andra har hunnit utkämpas – och ryktet borde ju ha spridit sig vid det här laget kan man tycka. Men tydligen är påståendet att en tjej skulle vara flink med en plastgitarr i handen så absurt att det väger tyngre än meriter. Som om killarna skulle bära på någon sorts gitarrgen, som gör det omöjligt för dem att bli slagna av en tjej.

Även om det säkert är ännu skönare att krossa från underläge, så är det onekligen sorgligt när fjortonåringar från 2000-talet har värderingar från 1800-talet.

Så hur kan det då komma sig att Molly är så skicklig? Svaret på gåtan är mycket enkelt och har faktiskt ingenting med hennes kön att göra, utan med det faktum att hon har hundratals timmar av övning bakom sig.

Vi ska få en inneboende snart och vänder upp och ner på hela huset. Aldrig tidigare har vi gjort en sådan omfattande röjning som nu. Säckvis med skräp bärs ner till grovsoprummet, hyllor monteras ner och flyttas. Bänkskivor sågas och flyttas till arbetsrummet, som länge har sett ut som en krigszon, men som nu börjar få konturerna av någonting som närmast måste beskrivas som ett kontor.

Igår började vi efter frukost och höll på ända till klockan elva. Och Molly städade och organiserade i sitt rum i sex (!) timmar. Det är anmärkningsvärt och jag har fortfarande lite svårt att tro att det är sant.

Korvas var naken hela dagen och gick mellan hemmets olika projekt och hjälpte till. Mest hjälpte hon till inne hos Molly, där hon till sin stora lycka fick lov att hålla till i flera timmar. Jag har svårt att med ord beskriva den bedrövelse Korvas upplevde när Molly lät meddela att hon nu ville vara ifred en stund. 

Och vreden när jag sa att det var Mollys beslut och inte mitt.

Efter att ha tittat lite på prideparaden hade vi picknick i Skinnarviksparken. Vi bredde ut filtarna i närheten av lekplatsen och när Korvas började bli lite rastlös frågade hon om hon fick gå dit. Det fick hon och vi noterade förvånat att hon inte ens frågade om någon av oss ville följa med.

Det blev inte mycket leka av därinne, för så fort hon hade kommit underfund med hur grinden fungerade kunde hon bara inte få nog av att öppna och stänga den.

Och så kom det sig att hon började agera grindvakt.

Det måste vara en dagbok, för det är datum i hörnet ser jag när hon bläddrar sida. Och nu känner jag att jag skulle kunna döda av nyfikenhet för att få läsa hela texten på den föregående.

Det är inte ens meningen att tjuvkika, men den medelålders damen sitter bredvid mig på bussen och bläddrar i sitt anteckningsblock och jag bara råkar få syn på en enda liten mening. Tre futtiga små ord, de första på sidan – en lösryckt mening ur en människas liv, som lämnar åt betraktaren att skriva både inledning och slut.

Känslan jag får när jag läser orden: ”Det blev partnerbyte”, är 80 % nyfikenhet och 20 % skam.

Det var ju oundvikligt att det skulle hända förr eller senare. Ingen människa jag har stött på har levt ett helt liv utan att klippa sig. Som har passerat barnstadiet menar jag då, för fram till för en vecka sedan hade faktiskt Korvas levt ett helt liv utan att någonsin ha klippt sig, sånär som på en och annan toppklippning av luggen, för siktens skull. På sidorna och i nacken har det fått växa fritt ända sedan hon var bebis.

Ganska länge var det kortare i nacken än på sidorna, eftersom hon brukade gnugga flint i nacken den första tiden i livet. Det fjuniga luddet gav vika vid friktionen mot kudden. Men det hämtade igen sig sen. Jag vet inte hur det där fungerar, men nacken kom ikapp och blev längre än sidorna till slut.

Det var aldrig tal om någonting annat än att jag skulle spara håret, frågan var bara hur. Dunet från den första luggklippningen sparade jag i en tändsticksask, men nu hade vi att göra med så mycket mer hår, närmast en skalp. 

När jag rotade i lådorna hittade jag till slut en ask som jag inte har vetat vad jag ska göra av, men som jag har tyckt har varit för fin för att slänga. Jag tillverkade den av en knivkartong och lite spillmaterial för några år sedan. Den var perfekt för ändamålet, nästan som om den hade tillverkats i syftet att förvara mitt barns första hår, trots att jag inte hade något barn, eller ens tankar på ett, vid tillfället för tillverkningen. Kusligt.

När tillfället är det rätta ska jag göra någonting av det här – ett konstverk av alla gamla reliker. Jag arrangerar håret på något sätt och så toppar jag konstverket med den skrumpnade lilla navelsträngen. Om några tänder har hunnit ramla av till dess så får de också vara med. ”Sådant som en gång satt på kroppen”, ska verket heta.

I alla fall tillsvidare.

(Lisas bild. Obv)

”Jag ska laga din mamma så du blir glad!” sa hon då, på ett sätt som om hon verkligen trodde att det var möjligt. Jag fick en klump i halsen när jag förklarade att det inte gick att laga döda. ”När man är död så är man död”, sa jag. ”Men det är väldigt fint att du ville försöka.”…

Läs krönikan här!

Flera gånger har jag tänkt att jag ska räkna. Det borde jag göra, för det ligger i linje med min person. Men varje gång jag har kommit på att jag borde räkna så är det mitt i händelsen och då försvinner poängen med att räkna. Om man räknar ska man ha med allt.

Vi träffade några får idag som hade smitit från sitt hägn. Ett av fåren nosade på min hand, vilket blev upptakten till en situation. En situation där jag borde ha räknat, men även denna gång kom jag på det när det redan var försent. Därför har jag inga exakta siffror, men det jag med säkerhet kan säga är att jag aldrig tidigare har hört frasen ”fåret måste nosa på min hand” så många gånger.

Vi har just kommit tillbaka från landet, med morgonbussen. Lisa åkte direkt till jobbet och jag sitter på gården med Korvas och väntar på att hon ska vakna, och på att jag ska få några spännande idéer till vad vi kan tänkas hitta på under dagen.

Det är blankt på uppslag – jag har verkligen ingen aning. Vi skulle förstås kunna köpa med oss matsäck och åka till någon närbelägen strand, det är en möjlighet. Om jag inte kommer på något bättre så gör vi det. Jag är bara inte särskilt sugen.

Det är lugnt på gården nu och vi är nästan ensamma här, sånär som på den vänliga och krokiga gamla damen som brukar fördriva tiden med att plocka bort skräp och ogräs från de allmänna ytorna. Jag blir alltid så imponerad över hur rörlig hon är, sin ålder och krokighet till trots. Hon måste liksom luta sig bakåt för att kunna se framåt, så krokig är hon, men ändå kan hon hålla på i timmar med att plocka bort fimpar och oönskad växtlighet från gräsmattorna, utan att verka särskilt utmattad av ansträngningen. Tidigare hade hon alltid en hund med sig vart hon än gick – en hund och en rysk spritflaska fylld med vatten till hunden – men sist när vi växlade några ord fick jag veta att ”hon var i himlen”.

Nu rör sig Korvas på ett sätt som antyder att hon kommer att vakna snart, och då gör jag klokt i att förbereda mitt försvarstal. Min förklaring till varför hon ska tvingas vara med mig, när hon helst vill vara med sin mamma.