Det var ju oundvikligt att det skulle hända förr eller senare. Ingen människa jag har stött på har levt ett helt liv utan att klippa sig. Som har passerat barnstadiet menar jag då, för fram till för en vecka sedan hade faktiskt Korvas levt ett helt liv utan att någonsin ha klippt sig, sånär som på en och annan toppklippning av luggen, för siktens skull. På sidorna och i nacken har det fått växa fritt ända sedan hon var bebis.

Ganska länge var det kortare i nacken än på sidorna, eftersom hon brukade gnugga flint i nacken den första tiden i livet. Det fjuniga luddet gav vika vid friktionen mot kudden. Men det hämtade igen sig sen. Jag vet inte hur det där fungerar, men nacken kom ikapp och blev längre än sidorna till slut.

Det var aldrig tal om någonting annat än att jag skulle spara håret, frågan var bara hur. Dunet från den första luggklippningen sparade jag i en tändsticksask, men nu hade vi att göra med så mycket mer hår, närmast en skalp. 

När jag rotade i lådorna hittade jag till slut en ask som jag inte har vetat vad jag ska göra av, men som jag har tyckt har varit för fin för att slänga. Jag tillverkade den av en knivkartong och lite spillmaterial för några år sedan. Den var perfekt för ändamålet, nästan som om den hade tillverkats i syftet att förvara mitt barns första hår, trots att jag inte hade något barn, eller ens tankar på ett, vid tillfället för tillverkningen. Kusligt.

När tillfället är det rätta ska jag göra någonting av det här – ett konstverk av alla gamla reliker. Jag arrangerar håret på något sätt och så toppar jag konstverket med den skrumpnade lilla navelsträngen. Om några tänder har hunnit ramla av till dess så får de också vara med. ”Sådant som en gång satt på kroppen”, ska verket heta.

I alla fall tillsvidare.

 

(Lisas bild. Obv)