Vi har just kommit tillbaka från landet, med morgonbussen. Lisa åkte direkt till jobbet och jag sitter på gården med Korvas och väntar på att hon ska vakna, och på att jag ska få några spännande idéer till vad vi kan tänkas hitta på under dagen.

Det är blankt på uppslag – jag har verkligen ingen aning. Vi skulle förstås kunna köpa med oss matsäck och åka till någon närbelägen strand, det är en möjlighet. Om jag inte kommer på något bättre så gör vi det. Jag är bara inte särskilt sugen.

Det är lugnt på gården nu och vi är nästan ensamma här, sånär som på den vänliga och krokiga gamla damen som brukar fördriva tiden med att plocka bort skräp och ogräs från de allmänna ytorna. Jag blir alltid så imponerad över hur rörlig hon är, sin ålder och krokighet till trots. Hon måste liksom luta sig bakåt för att kunna se framåt, så krokig är hon, men ändå kan hon hålla på i timmar med att plocka bort fimpar och oönskad växtlighet från gräsmattorna, utan att verka särskilt utmattad av ansträngningen. Tidigare hade hon alltid en hund med sig vart hon än gick – en hund och en rysk spritflaska fylld med vatten till hunden – men sist när vi växlade några ord fick jag veta att ”hon var i himlen”.

Nu rör sig Korvas på ett sätt som antyder att hon kommer att vakna snart, och då gör jag klokt i att förbereda mitt försvarstal. Min förklaring till varför hon ska tvingas vara med mig, när hon helst vill vara med sin mamma.