Under några minuter satt vi ihop som om vi vore en och samma kropp. Aldrig har den varit så innerlig den där hämta-på-dagis-kramen, som när jag kom precis mitt i en tårdrypande attack av hemlängtan. Och aldrig har jag känt mig så mycket som en svikare som när jag fick höra att attacken bara var den sista i raden av många.