Jag minns att jag råkade säga till Molly att det såg ut som att hon hade doppat huvudet i bajs en gång. Det var ett par år sedan och hon visade bilder på sig själv och en kompis och de var kraftigt sminkade. Det var fult och dumt sagt och jag sa förlåt och ändrade det till chokladpudding sen.

Men saken var den att det verkligen såg förjävligt ut när hon sminkade sig, och vi bråkade en del om den saken här hemma då. Inte främst att det var fult kanske, men onödigt mycket, om hon nu nödvändigtvis behövde göra det över huvud taget. Men hon fortsatte envist att sminka sig på det där sättet och himlade med ögonen varje gång vi sade någonting. Hon menade att vi inte hade någon koll på hur det skulle vara. Och det hade hon ju rätt i, det hade vi inte. Att smaken i fråga om sminkning skilde sig åt mellan elvaåringar och trettiofyraåringar, var jag den första att skriva under på.

Men jag var också beredd att sätta både armar och ben på att hon mycket snart skulle titta tillbaka på bilderna och själv och utbrista: ”jag såg ju förjävlig ut, varför sa ni ingenting!?”

Och när den tiden mycket riktigt kom, något halvår efter incidenten, var det väldigt skönt att kunna säga: ”men det gjorde vi ju, vi sa ju att det såg ut som att du hade doppat huvudet i bajs”.