Molly ville ha sällskap när hon skulle köpa nya byxor. Ingen av hennes kompisar hade möjlighet att följa med och att gå ensam var inget alternativ. Så gör man bara inte. Det var inte så länge sedan det förhöll sig precis tvärtom, att det mest pinsamma i världen var att synas utanför dörren tillsammans med sina vårdnadshavare. Något som jag känner igen från min egen barndom, men om jag hade någon tonårsperiod då det var värre att synas ensam än med mina föräldrar så har jag helt förträngt den.

Hon ville köpa en modell som hon redan hade, fast en storlek mindre eftersom de gamla hade töjt ut sig så. Nu fanns det bara ett par i två storlekar mindre, men hon hade provat dem förra gången och lyckats dra dem på sig och eftersom de ändå skulle töja ut sig var det värt ett nytt försök, tyckte hon.

Efter tjugo minuter hade vi fortfarande inte lyckats. Jag säger vi därför att jag i hög grad var involverad i byxpådragningen. Även Korvas var involverad såtillvida att hon stod parkerad med vagnen halvvägs in i det trånga båset, med draperiet liggande över ryggen som en mantel, och iakttog spektaklet.

Det var hälen som var det största problemet. Om man nu kan skylla på en kroppsdel när man försöker ta på sig ett par byxor som är alldeles för små. Efter ytterligare fem minuters svettiga ansträngningar gick det i alla fall, och ett par blodtörstande tonårsfötter stack fram i slutet av byxorna. När jag tog i så mycket jag orkade lyckades jag precis knäppa knappen, men dragkedjan visade sig vara ett hopplöst fall.

Röda i ansiktet av ansträngningarna fick vi vackert acceptera att byxorna aldrig någonsin skulle komma att passa. Att situationen var hopplös borde vi ha insett mycket tidigare. Förmodligen redan när Korvas tittade på Molly, med en viss förvirring i blicken och sa:

”jag kan ta på mig mina byxor själv.”