Vi hann inte mer än stiga innanför ytterdörren, innan Korvas kastade av sig både byxor och tröja och ville vara nakenfis, som hon sa. Det måste vara en av de största förtjänsterna med att sluta med blöja – den friare tillgången till paradisdräkten och de närmast obegränsade rörelsemöjligheter som följer med den.

Molly hade tjatat sig till att byta sin matdag till den här dagen, eftersom hon hade andra planer på sin ordinarie. Och medan hon stod och svor över hur mycket lök det skulle vara i soppan, intog Korvas och jag soffan och läste några Vem-böcker som hon och Lisa hade lånat på biblioteket. Tillsammans med några Vem-böcker som vi redan hade hemma. Korvas varvade mellan att sitta bredvid mig och i mitt knä med så korta intervaller att jag till slut fick lägga boken ifrån mig, brotta ner henne och borra in näsan i hennes varma hud så att hon kiknade av skratt.

När hon hade fått nog satte hon sig upp med rufsigt hår, fortfarande leende men med ett visst allvar i blicken, och frågade: ”ska vi vara här jättelänge?”. Det hördes så väl på sättet hon frågade att hon inte undrade hur länge vi skulle vara i soffan. Inte heller undrade hon om det började närma sig läggdags.

Nej, det hon pratade om var jordelivet och döden.